Ska kanske presentera mig och berätta vem jag är. Jag heter Åsa och är Sanna och Jessikas mamma. Är hela 44 år i kroppen men inte en dag över 28 i knoppen :) Har nosat på hästar i stort sett hela mitt liv. Suget startade redan när jag var runt 7-8 år och ville börja men rent praktiskt gick det inte att genomföra så det blev att vänta en stund till i mitt liv.

I 8:an hade jag fritt valt på skolan och valde då ridning på gamla K4:a. Blev inte vad jag trodde att det skulle bli så en termin var jag där innan jag sa tack och bock och klev av denna aktivitet. Från och till har jag "åkt" runt på olika hästar men "rida" har jag aldrig lärt mig. Men mitt intresse för hästar smittade av sig och till slut kunde flickorna börja med ridning. Starten var på Nurf i Åbyn och bättre början kunde varken flickorna eller jag få.

I Åbyn lärde barnen sig inte bara att rida utan där fick dom lära sig allt vad det innebär med att ha häst. Lära för livet skulle jag kalla det och superbra personal som tog sig tid och verkligen var närvarande. Där lades grunden till flickornas sätt att vara och hantera sina egna hästar. Lärde sig vilket ansvar hästar är och att det inte är någonting som man bara kan ställa bort i garderoben om man är trött och less.

Under resans gång med denna fritids sysselsättning har vi blivit med häst, två st egentligen. Och det är på den ena, Holle , Bästa Holle , Hold it , Gamfarfar mm som han också kallas som jag under flera år har åkt runt på oftast bakom Pridde plutts svans. Pridde plutt , Mother´s Pride , Pridde mm som han kalls är den ponny som snällt hjälpt oss in i tävlings/träningsvärlden.

Nu när flickorna själva har det ekonomiska ansvaret för sina hästar har jag tagit steget och blivit ridskoleryttare :) Det är det bästa beslut som jag har fattat och jag tycker att det är super roligt. Äntligen ska jag få lära mig att rida häst. Lära mig allt det som jag bara har hört och läst teoretiskt. Äntligen kanske jag kommer att få uppleva denna magiska känsla som det innebär när häst och ryttare kommunicerar med varandra och tilllsammans dansar fram i livet. Hm....kanske lite väl poetiskt beskrivet men ni som rider förstår nog vad jag menar :)

Är nu inne på min tredje termin på ridskola och jag älskar varje sekund som jag är där. T o m hoppningen! Alla som känner mig, särskilt mina flickor vet hur rädd jag är för att hoppa, men nu, nu hoppar jag små hinder och jag bara längtar efter mer och mer :) 

Med flickornas stöd och uppmuntran bestiger jag berg varje lördag. Tillsammans peppar dom mig och gläds med mig varje gång som jag klarar av någonting som jag har varit rädd/orolig eller nervös över. Troget står dom vid min sida och det som gör mig gladast av allt är att dom tror på mig trots mina försiktiga kliv in i ridvärlden...Det finns plats för försiktiga och inte så tuffa ryttare också, se på mig.....Jag är en av dom ;)