Idag har jag satt foten i stallet för första gången efter att Holle somnade in, det är 8:a dagar sedan.

Det blev riktigt jobbigt känslomässigt, och det resulterade i att jag satt hopkurad med Holles täcke

i famnen och grät i en halvtimme i sadelkammaren. När jag lugnade ner mig igen så gick jag till stallet,

allt var sig likt så som jag hade lämnat det. Täckena hängandes på boxdörren och en tom och ren krubba

+ hink i boxen (det ända som fattades var en hink som Syrran lånat till Pridde). 

 

Med hjälp av Syrran flyttade vi över det mesta av Holles spån till Priddes box och efter det så fyllde jag

på med en massa nytt spån istället. Jag vet egentligen inte varför jag gjorde så, men det kändes bra

att få göra det rent och fint i boxen igen.

 

När Syrran och Julia tog in hästarna så kändes det som att världen brast. Det kom inga tårar men inombords

kände jag sorgen. Jag fick verkligen kämpa mot impulsen att gå ut till hagen för att hämta min älskade vän.

Det kändes verkligen som att: Men oj, jag glömde hämta Holle. Men precis efter att jag hade tänkt tanken

så kom jag på att han inte finns där hos mig längre. Så istället för att följa med när de skrittade fram så ställde

jag mig vid dörren och tittade ut över Holles hage. Jag kunde verkligen se honom framför mig där jag stod. Hur

han väntade vid ingången på att jag skulle komma och hämta honom, hur han brukade stå, hur han rörde sig,

hans kroppsspråk. Han stod ofta med lite hängande huvud, spetsade öron och nyfikna ögon, Och stod han en

bit ner i hagen när man kom så kom han snällt traskande när jag ropade på honom. Jag kunde verkligen se

allting så klart framför mig. 

 

Eftermiddagen i stallet resulterade i ett ojämt humör. Det blev ett gäng tårar med även några leenden

(Jag tackar Syrran och Julia som gjorde att allting kändes lite lättare mellan varven).

 

Men även i all sorg så känner jag mig verkligen tacksam. Jag kan verkligen säga att jag träffade min

själsfrände, en vän som var trogen, han hade en fin själ, det fanns aldrig någonting ont i honom, han

ställde alltid upp, han tröstade när jag var ledsen, han visade att han älskade mig. Han gav mig allt.

Jag påbörjade en resa med en individ som jag inte kände, som därefter blev mitt liv och skatt, och över

åtta år senare var han fortfarande min skatt och vid min sida. Jag hade turen som fick så många år med

honom. Det här är en resa som jag aldrig, aldrig kommer att ångra. Jag är glad att Holle blev en så stor

del av mitt liv. Och jag är glad att jag hade modet att släppa honom vidare på hans nästa resa, för det

förtjänade han verkligen. Nu är han ung och frisk och så har han Apache och Frode vid sin sida, precis

som det ska va! De tre musketörerna är återförenade!