Det här med Pridde har som tagit musten ur mig på något vis....det känns som om jag trampar vatten för att inte sjunka under vattenytan och allt är som segt på något vis, så svårt att förklara med ord hur det känns i själen. Men det är som om huden försvunnit och själen ligger öppen och sårbar och som om livet i stort gör ont. Vet att Sanna upplever det likadant och för Jessikas del går all ork bara åt att andas och överleva, smälta och försöka att förstå vad som hänt.....

 

Om du visste hur saknad du är finaste Pridde ♥