Nu har vi landat och inatt som vi nog alla som klubbade. Bokstavligt! Rufus var pigg och glad redan igår och han förstod inte varför han inte fick äta som han ville, leka som han ville och tugga på benen. Men en ordination av veterinären var att de skulle ta det lugnt och bara äta risdieten tills magarna var fitforfight igen. 

 

Kirre vaknade till framåt kvällen så då åkte tratten på då han inte ville låta den fina kanylen vara ifred. Så inatt har han legat blickstilla med tratten, för så fort den kommer på rör han sig inte mer än nödvändigt kan jag lova.

 

Nu på morgonen blev det ett återbesök till veterinären för att ta bort kanylerna på Kirre och Morris. Idag blev det lite mer motstånd då energin var tillbaka. Men det gick snabbt och smidigt och det var nöjda hundar som sedan fick gå därifrån. Morris fick en xtra spruta mot illamående då han inte är riktigt lika taggad på att äta och dricka som de andra två. 

 

 

Hundarna mår bättre nu ikväll. Ingen av dom har kräkts, diarren verkar ha lugnat sig, de äter riskok och dricker risvatten. Energin kommer sakta tillbaka och de är gladare nu jämfört med tidigare idag. Men jag ljuger om jag säger att det inte har tagit hårt på våra killar.

 

Men jag är bara överlycklig med att alla lever och blir bättre. När det såg som mörkast ut gick tankarna: Tänk om jag åker härifrån utan Kirvan? Vad fan ska jag göra då?

 

 

 

 

Lillvännen bara växer och växer. Kändes som att det var igår som jag hämtade hem honom. Men nejdå! Det är några veckor sedan ;)

 

Nu är Kirvan 17 veckor gammal. Och han har funnits hos mig i 9 hela veckor! Vad tiden har gått fort. Ibland slår det mig hur viktig han är för mig, mitt lilla hjärtebarn! När han inte är runt mig så känner jag mig ensam och så har jag en känsla om att någonting är fel. Det är verkligen konstigt hur fort man vänjer sig med att ha honom där och hur mycket man kan älska ett litet knytte så mycket.

 

 

Veronika.S var snäll och fotade Kirrekirr när hon var på besök förra veckan. Min finaste Kille <3

Tack Veronika för de fina bilderna!

 

 

Jag lever fortfarande i min Lilla Kirvanbubbla. Han växer så att det knakar. Han går fotfarande jättefint i koppel och vi över på Kom, Nej och Stanna. Nej och kom fungerar bättre än Stanna, men han är ju bara 11 veckor. Allting kommer! Han sover hela nätterna, rastas oftast sista gången runt kl 23 och sover sedan till allt mellan 06.30 och 08.30. Han är full av energi och man kan inte göra annat än att älska honom. En liten herre med mycket egen vilja och humör ;) Min älskade lilla skrutt <3

 

 

Utöver det så rids han både på banan och ut. När vi är ute är det mycket fokus på att galoppera på ordentligt, och när vi har ridit på banan har vi varierat med dressyr och lite hoppning nu på slutet. Det har varit lie jobb på att rulla på en volt med ett hinder i och sista passet på banan avslutade vi att hoppa ett räcke på 80 cm. Och finaste Pyret bar mig snällt över, även när matte höll på att tuugga grus 2 ggr för att hon kom ur balans efteråt. Men det parerade han snällt upp!

 

 

Idag fick Kirvan följa med till stallet för första gången. Och det skötte han super! Det blev först lite gnäll men somnade ganska snabbt och sov sig igenom tiden vi var i stallet. När vi var klara med hästarna och Kirvan hade vaknat till så gick vi en liten promenad i skogen. Kirvan fick springa med lös och följde oss jättebra och tyckte det var jätteroligt. Hela kroppen sprättade åt alla håll! Min älskade kille <3

 

Måste få skryta över min lilla kille. Både igårkväll och nu på morgonen har har fått följa med de stora hundarna på en kortare promenad. Då passar vi på att öva på en ny cykelväg (Har gått samma väg båda gångerna) och så har han fått gå i koppel. Och han är verkligen jätteduktig!! Det är en pigg och glad kille som tycker det är jätteroligt. Det blir några stopp men med lite lockande så är han med på noterna igen :)

 

Över lunchen gick Jag och Kirvan ner till Mamma och Pappa en stund. Träffen gick ut på att han ska börja introduceras för Mamma och Pappas hem, Morris och dagbarnen. Och kan jag säga att allting gick över förväntan? Jag trodde att Kirvan skulle vara mer åt det föriktiga hållet, men tji fick jag för det. Han tyckte att det var jätteroligt att leka med brorsan Morris (De har samma mamma, Rufus syster Maja) och dagbarnen. Så tiden som vi var där (Ca 1 timme) gick åt att leka med allihopa. Och när jag gick ut för att kissa honom sprang han omkring, skällde, jagade pinnar och gjorde sjuttioelva snurrningar. Han tyckte att det var superroligt! 

 

Under eftermiddagen har han legat och sovit. Jag har ganska nyligen varit ute med alla hundar och nu när vi kom in igen kröp Jag och Kirvan upp i soffan för att fortsätta vila.

 

Min lillskrutt kom i Lördags. Resan hem gick super. Han var vaken hela resan men låg lugnt i mitt knä utan att gnälla. Väl här hemma så har allting gått över förväntan, tycker jag iaf. Han är duktig på att kissa och bajsa ute, det har hänt få olyckor inne och han är go, glad och social. Han gnäller bara om man tejpar öronen (Satans påfund enligt Kirvan), om han behöver gå ut på natten och precis när han har gått och lagt sig efter nattkissningarna, men då behöver jag bara sätta ner handen så att han kan tryna in sig lite i den och då somnar han om. Första natten var han ut 2 ggr innan kl 06.00 och inatt blev det lite oftare då han inte hade ro att somna om då han irriterade sig på tejpen på öronen när han väl hade vaknat, men när jag valde att ta av det under natten så sov han gott igen.