Skulle inte Pyret vara i detta? Alla vet ju att ju fler saker man köper till sin häst desto bättre går det för ekipaget, eller hur var det nu igen ;) Haha. Men erkänn, hur söt skulle han inte vara? Och så med min rosa pike på detta ;)

Nu har Pyret stått inne i 10 dagar pga. skavsåren som gör att jag inte kan sätta på honom bootsen. Han är lugnet själv och boxen är väldigt lätt att mocka (förvånad över det sistnämnda!). Vi har även lagt in att han får gå en promenad runt stallet varje gång vi är där så att han i alla fall får röra lite på sig och få frisk luft i lungorna. Och ikväll mina vänner var det en häst som flaxade med huvudet och studsade när han fick möjlighet ;) Jag kunde inte göra någonting annat än att le och skratta, för här kommer jag med en stor gul bebis på 600 kg, som har sått inne i 10 dagar utan motion och han sköter sig så jävla bra vid all hantering, behandling och promenader (det är bara lite bus). Han har en dunderpsyke min kille!! 

 

 

 

 

Det är en fundering som en del människor runt omkring mig har haft, när det kommer till mig och Pyret. Det är verkligen svårt att få någon annan individ med egna värderingar och känslor att förstå mina. Jag har grunnat på detta inlägg i flera dagar, och gått igen det om och om igen i mitt huvud för att komma fram till bästa sättet att försöka förklara. Så nu försöker vi.

 

De sista 4:a åren som jag hade med Holle innebar en tripp till veterinären var 3:e månad för att kontrollera munnen. Holle hade dåliga tänder, foderfickor m.m. men så länge vi höll foderfickorna, hakar m.m. i schack och att han var pigg och åt bra så tyckte veterinären att vi inte skulle ta bort honom, för det fanns 10-åringar som såg nästa likadan ut i munnen som honom. Men i 4:a år, var 3:e månad levde jag med skräcken att det skulle bli det sista besöket för oss, och när jag levde med det var det en självklarhet att dra in honom var 3:e månad, så länge han mådde bra av det och inte led! Men det var inte förens han somnade in som jag verkligen kände hur mycket det hade tärt på mig, känslomässigt! Jag levde i 3 månader i stöten med Holle. Och de som säger att det inte borde lämna spår ljuger! När våran resa var över var jag trött och slut, kämslomässigt. All innre stress som jag hade de sista 4:a åren gick rakt in i en vägg. Men än idag kan jag med handen på hjärtat säga att det var värt det och verkligen mena det!

  

När jag köpte en ny häst så skulle det bli en omstart för mig, en vän som jag skulle kunna träna, utvecklas och tävla med (naiv jag vet, alla vet att hästar kan bli skadade någon gång), men då började jag istället med en ny sjuk häst. En häst jag inte hade någon aning om hur han var att behandla, ha ståendes m.m. Det har egentligen inte varit så stora saker som har hänt oss om man tänker efter (lymfangit, mugg, trasiga bakhovar), men det har blivit en massa småsaker som har bytt av varandra till och från ända sedan han klev in i mitt hjärta Mars 2013, och det har tyvärr gjort att jag inte har kunnat slappna av till 100% och jag går ofta med en oroskänsla i magen. Det som har hänt hitills har jag fixat, men det har även lett till mardrömmar, sömnbrist, oro, grubbleri, tårar, pengarbrist, humör som en bergochdalbana, furstration. Men mitt i allt jobbiga har det även skänkt mig glädje och lycka. Jag har vuxit som person sedan jag skaffade honom. Jag har blivit säkrare i mig själv när det kommer till ridning och jag har fått nya kunskaper för att lösa problem med svullna ben, sprutor, boots, bandagering av hovar för att ska ha kunnat gå ut i sjukhage m.m. Och det är kunskap som aldrig kommer att försvinna och de kommer kanske även att kunna användas i framtiden, vem vet.

 

 

Hur mycket jag än har gråtit, svurit och ställt mig frågan: Varför utsätter jag mig för detta? Varför ger jag bara inte upp? så vet jag innerst inne varför jag fortsätter men en till "sjukling" efter snart 5 år med en "skadad" häst.

 

Jag är tjurskallig och jag vill inte ge upp. Jag har lagt mina mål om träning och tävling på is tills vidare. Målet för mig just nu är att se till att Stora gula är fri från sina bekymmer. Jag har aldrig längtat så mycket efter att få skritta ut på mitt hjärta barbacka i skogen. Helt utan krav, njuta av omgivningen och trevlig sällskap (Syrran och Pridde).

 

 

 

Stallbesök av tre glada tjejer blev det i dag. Ja en hund också förstås, nämligen Ruffe :D Här kan ni läsa om dagens övning för Åsa & Pyret :) Behövs nog några gånger till innan det sitter fullt ut, men snart så :)

 

Var det jag (Åsa) och Jessika som var i stallet och fixade killarna :) Pyret blir bara bättre och bättre och i går fick jag lära mig att lägga upp Pyrets hö bakben på min ländrygg så att han kan vila och ta stöd när jag fixar hans bakhov. Känns jätteroligt, dels att han accepterar att jag gör det men också att jag fixar det :) Vårt mål är att ta av bootsen alla kvällar där vi har möjlighet att åka ut morgonen därpå för att sätta på dom innan utsläpp. Allt för att minimera skav och för att han ska få lufta sina fötter lite ;) En liten tripp på 4.5 mil tur och retur! Inte kortaste sträckan precis :/ Men ALLT för att Pyret ska få må bra och bli frisk i hovarna :D

 

Vi var också på banan en stund med Priddeplutt. Där jobbade vi med lite Nh och det tycker han jättemycket om :D Så tolkar jag det då iaf ;) Men det märks att det blir mycket att tänka på för lilla huvudet och utan att skryta så tycker jag att vi var riktigt duktiga jag & Priddeplutt. Inte som Jessika & Priddeplutt, men nästan ;) Spännade att få lära sig någonting nytt! Ny kunskap väger ingenting men berikar hästlivet någonting enormt.

 

 

 

 

 

 

 

Syrran var i stallet tidigare idag och gjorde bort markservicen till båda killarna, så när jag slutade jobbet var det bara att rulla till Ström för att pyssla om Stora gula. Det blev mycket borst, mys, tvätt av sår och bandagering av hovarna. Så efter ca 1,5 timme i stallet och en massa pyssel och mys av hjärtat så rullade jag hemmåt. Det går åt rätt håll och han är fortfarande feberfri (tempar varje dag för att se att han inte får en reaktion på såren).

Nu har det vänt ännu en gång. Han står fortfarande snällt i boxen och det kommer han att få göra tills skavsåren har läkt. Stora Gula är för övrigt pigg å glad, feberfri och såren ser bättre ut. Det ända som är synd är att han sväller lite i höger bak (muggbenet). Men vad kan man egentligen förvänta sig då han står i en box dygnet runt??

 

Så nu hoppas vi på att såren läker fort, och därefter ska bandage och sterilkompresser sättas på ballarna innan bootsen åker på igen. Vi har även beställt "specialsockar" från samma hemsida som vi beställde bootsen. De fungerar som skydd och jag hoppas också att de fungerar!!

 

 

Idag vid 13.30 storbölade jag på jobbet, för exakt vid den tiden för 365 dagar sedan som vi två vandrade in på ATG tillsammans för sista gången. Vi avslutade våran 9 år långa resa.

 

Jag var bara barnet när Holle klev in i mitt liv, mitt hjärta. Vi båda hade fyllt 15 år den sommaren som han kom från Dorotea till Umeå. Det känns som att det var igår som han klev av transporten i Kurvanstallet, men det är snart 10 år sedan.

 

Dagen har varit lång och tung, och mer än en tår har fallit. Men jag är verkligen lyckligt lottad som fick uppleva det band som jag hade med Holle. Han är och kommer alltid att förbli min själsfrände i djurformat, min bästa vän och andra hälft.

 

 

 

 

I både hjärtat och över axlarna. I dag möttes jag av en piggare, gladare och mindre ömfotad kille. Det syns fortfarande att han är öm i baktassarna, men det var en stor skillnad jämfört med igår!! Happyface!!

 

Vi möttes av en killa som hade lite ömma fötter. Men för övrigt var han go och glad med glimten i ögonen och öronen spetsade. Men självklart så känns det jobbigt för mammahjärtat att se att han har lite ont i baktassarna. Men nu när bootsen är på plats och verkar sitta så hoppas jag på att ömheten går över fort, men man kan verkligen förstå att han känner av hovarna så som de såg ut innan och att det kan ta några dagar innan han är som vanligt igen.

 

Idag var Johan och tog hand om hovarna på Pyret. Efter Johans behandling såg hovarna mycket bättre ut än innan. Hovarna är fortfarande inte det bästa och han är lite öm, men så länge bootsen sitter så kommer detta att gå åt rätt håll. Det kommer nog att ta ca 6 månader innan vi kan sätta på honom järnskor igen.

 

Men just nu bryr jag mig inte det minsta om hur lång tid det tar innan vi kan sätta på honom nya skor, för så länge bootsen sitter och att hovarna inte går sönder är jag nöjd!! HAPPYFACE!! HAPPYFACE!! HAPPYFACE!!

Till att Pyret har på sig bootsen bak 24/7 och inte får gå barfota. De här skadorna kom genom att han har gått i en sjukhage under dagen utan boots (han hade lyckats få av sig dom i hagen). Nu kanske andra får ett litet humm om vad jag menar med att han inte kan gå barfota pga. sin hovkvalitet. 

 

Är så ledsen och frustrerad. Johan var snäll och tog sig tiden å titta på bilderna som jag skickade och prata i telefonen med mig ikväll. Han kommer även för att ta hand om hovarna imorgon. TACK!!!!

 

Den 14/6-21/6-2014 reser hela klanen Ahlenius (Marre är inräknad i klanen Ahlenius) till Turkiet för en vecka med sol, shopping, slapp och bad. Wiho!! Är så sjukt taggad!! Men jag såg precis att jag måste till polisen och förnya mitt pass. Det går ut nu innan sommaren. Suck!! Men men. Är sjukt TAGGAD!!

 

 

 

 

 

 

Idag rakades Pyret för första gången sedan jag köpte honom. Han skötte sig riktigt bra när vi rakade kroppen och en del av halsen. Men när vi började närma oss nacken och öronen med rakapparaten började han hoppa som en kanin åt alla håll och visade att han inte var så nöjd över situationen. Men vi tog om och om tills hans stod stilla så att vi kunde klippa klart det sista. Han var riktigt duktig och det fick ta den tid det tog. Det blev kanske inte den finaste klippningen med vi ville ge oss när han var så duktig på slutet när vi rakade upp till nackenpå honom. 

 

Så nu har han en fin halvklippning och jag är tacksam för Syrrans hjälp (hon klippte honom) och jag stod med som moraliskt stöd ;) 

 

- Gymma på tenton

- Hoppas de nya bootsen passar, det blir lättare att behandla muggen och slippa vara orolig att de flyger vid ridning

- Träna för Lena (dressyr)

- Fortsätta att ta tag i hopprädslan

- Ha roligt!!

 

Planen med Stora gula är att träna och ha roligt. Vi vill även få snö så att vi kan prova att tolka efter honom ;)

Fick jag be Mamma att köra ut mig till stallet. Stora gula hade lyckats med att få av sig ena booten och mammahjärtat ville ut och sätta på den igen :) Och när booten ändå var av så passade jag på att behandla muggen innan den åkte på igen. Haha! Mitt hjärtegull <3