Ja jösses
I dag var det helt underbart ute när jag rullade till stallet ♥ Fixade markservicen, tog ner 2 gröna påsar med spån, tog ur mathörnet från småspill de lux samt mockade huset ordentligt 🙂
Sedan var det time för det roliga, att rida. Valde dressyrsadeln ändå och i dag käntes det mycket bättre! Tog ett pass på banan för där känner jag mig tryggare 🙂 Men innan jag han upp så blev det lite kalabalik pga snöras från tak. Men eftersom jag gett mig f-n på att fixa detta så samlade jag ihop häst och mig själv och satte upp och påbörjade passet.
Hade detta hänt med den gamla Åsa hade jag tagit mitt pick och pack (häst) och gått in igen. Men nu är det den nya Åsa ( Med Lucky och 3 år i ryggen ) så då fortsatte jag bara och red klart och gjorde det som käntes bekvämt för mig. Blev endast skritt och travjobb men oj så nöjd jag var som fullföljde allt utan att banga. Och det bästa av allt är att trots det blev kaos, trots Pyret blev spänd av allt ( blev inte bättre av en ngt spänd Åsa på ryggen ) så gick det ändå bra och känslan i mig var ändå att : Det här fixar jag!
Tog sedan bästa Pyret på en prommis i skogen och när vi passerade huset efter skogsvägen så var det naturligtvis sköskottning de lux på G. Men eftersom Pyret mitt i allt är en sån cool killle och jag har 3 år med Lucky i ryggen så bekom det oss inte ett smack.......Tack Lucky♥
Och som Sanna sa när vi pratades vid: Vilken otrolig resa jag gjort med finaste Prinsen ♥ Det är ett klart före Åsa och en klart efter Lucky Åsa, så trots att jag är rädd så vet jag att det kommer att gå över! Jag vet att det kommer att släppa, det får bara ta den tid det tar. Jag VET att det kommer att bli helt ok att rida Pyret också, bara jag låter det ta den tid som vi behöver. Rom byggdes inte på en dag, inte vår resa tillsammans jag och Pyret heller. Men jag vet att vi kommer att komma dit, förr eller senare 🙂
Första försöket
Och inte var det lätt och inte var det snyggt och med handen på hjärtat såg det säkert fruktansvärt ut! Men vad sjutton, spelar ingen roll för nu har jag galoppat i alla fall! Men oj vad jag saknar min okomplicerade Lucky ♥ Inte för att jag inte tycker om Pyret eller inte tycker om att rida honom utan för att det är så svååååårt!!
Känner mig som jag kände mig första lektionerna på Hippo när ingeting var på plats, fötter fladdrar, händer fladdrar och själv far jag runt i sadeln som en ryggradslös bebis, jösses hjälp mig! Att bara få denna fina kille att gå rakt fram är en utmaning, att göra en volt utan att jag ser ut som om jag tagiit en 75:a innanför västen är hur svårt som helst, ja jösses vilken tur att det bara är jag, Pyret och Sanna som ser hela bedrövelsen!
MEN JAG GER INTE UPP! Jag ska knäcka koden, för eller senare ( förhoppningsvis förr 😉 ) Nu när jag inte rider lika mycket som förut blir jag mycket stelare i mitt bäcken så att rida med dressyrsadeln är lite jobbigt. Ska därför byta till allroundsadeln och förhoppningsvis blir det lite lättare då när jag inte blir lika "fast" i sadeln. Just nu tar det tid innan smärtan och stelheten i bäckenet släppper så jag spänner mig mer än nödvändigt så jag hoppas att sadelbytet kommer att minska dessa två problem 👍
Ska även ta med mig Sanna så att hon kan fota lite, alltid roligt att få se sig själv för det är ju av naturliga skäl lite svårt när man själv sitter på ryggen. Även Jessika ska få följa, men då kan bilderna vara lite huvudlösa, bestå av en hästrumpa osv, men någon bild måste ju vara med hela oss på, eller hur Jessika 😉
Nu blir det av naturliga skäl uppehåll igen eftersom en tur till fjälls är inbokad nu i Påsktider. Men sen är det slut på sötebrödsdagarna, då ska Fru Ahlenius ha kontinuerlig tid i sadeln, kommer mest troligt att önska Tisdagar som min dag, måste bara kolla upp att det är ok för samtliga i Team Pyret ♥
Saknar min änglahäst så det värker i bröstet. Men är så oerhört tacksam för att vi har bästa Pyret ♥
Inget i livet blir som man planerat
och ingenting är statiskt.
Hittade detta inlägg när jag scrollade igenom lite minnen. Här var vi i full färd med att ta steget tillbaka till tävlingsvärlden och vi var fulla av tankar och tillförsikt.
Men så fort allt som man tror och tänker ska vara den rätta vägen förändras.....i vårt fall ( Eller Sannas egentligen ) så var det mycket de yttre omständigheter som satte krokben för en tränings och tävlingsplan. En Pyret som alltid var skadad på ett eller annat vis under de första 2 åren gjorde ju att lusten, orken och tron på en ljusare framtid gled längre och längre bort mot horisonten.
Så för lite mer än 1 år sedan ( kan ha helt fel på tid, Guldfiskminne ni vet ) bestämde sig Sanna för att kliva av allt vad tävling innebär. Pyret fick gå i den pension som han så väl förtjänade och bara skogsmulleridning/ träning hemma på stallet var det som tog vid. Bara för att man slutar att tävla ska man inte sluta att träna :) För man kan alltid utvecklas och lära sig mer, trots att tävlingsskorna har lagts på hyllan.
Och nu är vi då här där vi är i dagsläget. En Pyret som tar det lite lugnare. Uteritter varvat med banjobb i en salig och omväxlande röra :) Vi är ett omväxlande och flexibelt gäng som tillsammans tar hand om vår fina kille på absolut bästa sätt. Vår kärlek och omtanke för den enda vännen som just nu i dagsläget är hos oss är stor. Och är det någon som förtjänar all kärlek som öses över honom så är det Fina Pyret ♥ Är så tacksam för att han finns hos oss och så glad över att han låter mig bli en del av hans Team ♥
Längtar tills vi får släppa honom på sommarbete igen. I år med förhoppningsvis en ny vän om allt går som det är tänkt ♥
Så här tänker vi just nu
Suget efter en ny vän är stort ♥ Som jag sagt till min familj och till mina vänner, det hade varit så mycket enklare om jag känt mig "klar" med hästägandet. Då hade jag kunnat ta steget tillbaka till ridskolan och känna mig nöjd där. Men så är som sagt inte känslan i mig utan jag saknar med varenda cell i min kropp detta med stall, pyssel, ridning och allt som hör i hop med ägandet. Att få detta tillfredställt med en eller ett par dagar i veckan på en ridskola, ja det känns lite omöjligt att få ihop.
Vi har ju alltid haft ett typ av familjeråd i vår familj. Där har vi ( var i stort sett alltid till middagen på söndagar ) lyft upp och bollat kommande veckans vardagsinnehåll men även större saker som varit på gång. Och där har en ny väns vara eller icke var stötts och blötts runt mellan oss. Bollats för och nackdelar, hur kommer livet att se ut framöver och är det några stora förändringar på gång som vi vet om i förväg?
Så nu har vi bollat fram och tillbaka, en ny vän lr inte .....Och vi har tagit beslutet att i dagsläget inte titta efter någon ny häst. Det beslutet bottnar i att vi inte riktigt vet hur framtiden kommer att se ut ang Pyret. Vi vet i dagsläget att Sanna ska prova på att jobba på annan ort under 8 veckor i sommar. Då kommer jag och våra medryttare att ta hand om Pyret som vår egen kille. Sen har även Sanna sagt upp sig från sitt arbete här i stan så till hösten har hon ingeting som drar henne hemmåt till Umeå, annat än då Pyret vill säga ♥
Så blir det så att Sanna väljer/får möjlighet att stanna kvar uppe i fjälls till hösten så kommer jag att kliva in och ta Sannas plats på Pyret på heltid så att säga. Dvs våra fina medryttare har sina dagar och jag tar de dagar Sanna har. Nu vet vi inte hur hösten ser ut! Men vi planerar för att Sanna blir kvar uppe i fjälls och lägger upp "hästlivet" efter det. Jessika kommer att finnas som hjälp när det "kör i hop sig" på samma sätt som det har varit Jag och Sanna som tagit åt varandra kommer nu Jessika att kliva in ( i den mån hon kan ) och ta åt mig när jag inte får tiden att räcka till.
Så därför har jag lagt en ny häst på is, jag kommer mest troligt att få min hästabstinens tillfredsställt med Pyret ♥ Och kommer Sanna tillbaka, ja då får vi se hur jag ( vi ) går vidare då :) men just nu pausar vi lite och jag rider in mig på Pyret och så ser vi vad framtiden kommer med.
Men jag vill skicka ett stort Tack till alla ni som på ett väldigt fint och empatiskt sätt visat att det finns en vän där ute åt mig, ingen som kan ersätta Lucky men en ny fin vän att börja en ny resa med. Den resan får i dagsläget vänta en stund, för just nu har Jag och Pyret börjat våra första steg tillsammans, och så får tiden utvisa hur den resan bli till hösten, om det blir han och jag, eller om det blir en annan vän som kliver in i mitt liv ♥
Sorg och glädje
allt i samma andetag ♥
Har ju som ni alla läst nu tagit tag min nya utmaning......Pyret ♥ Och det har hitentills ( 2 ggr ) gått riktigt bra. Ja eller första gången vi var själva utan Sanna, den kan vi stryka. Då var det med hjärtat i halsgropen som jag en ynka stund vågade skritta runt och egentligen bara få hjärtat att hamna på rätt plats i brösten och få lungorna att klara av att dra några djupa andetag.
Men andra gången, i går, ja då var känslan en helt annan, tack och lov! Då hittade jag några knappar så vårt arbete tillsammas blev mycket mycket bättre. Vi gick från fyllestyrning till riktigt rakt och fint. Tog tag i traven och hör och häpna så lyckades vi över förväntan, minimalt med ostkrokande och dubbla spår. Säger inte att det var klockrent, men något bättre än första gången i alla fall.
Och samtidigt som jag gläds åt mina och Pyrets små försök tillsammans så böljar sorgen efter finaste Prinsen över mig, gång på gång på gång ♥ Jag har kommit så långt att jag klarar hyfsat av att vara i stallet om jag inte rör Luckys saker och har ett välldigt tunnelseende när jag hämtar Pyret i hagen. Men jag måste mentalt så att säga "stänga" in mig när jag åker till stallet för att orka. Samtidigt som det är oerhört jobbigt att fara dit så vet jag, och känner jag, att jag bara måste dit, helt sjukt men så är det. På plats i stallet ( oftast på vägen hem ) så kommer all inkapslad gråt och sorg som bara väller ut, jobbigt men ack så förlösande på något vis. Jag måste ut med all sorg och all gråt för att på något vis typ "rena" mig innan jag kan minnas allt med glädje och inte bara med en fruktansvärd sorg och saknad ♥
Så här är jag nu, ett steg fram och två steg tillbaka. Jag har bestämt mig för att allt som Lucky gav mig ska jag förvalta så bra som jag bara kan. Han gav mig 7 år av sitt liv. 7 år där min trygghet byggdes upp och jag fick en massa vilkorslös kärlek. Det är en stor gåva och den gåvan ska inte slösas bort eller förminskas på något vis. Jag ska visa både mig själv men även Lucky att alla våra år tillsammans har burit frukt och det är den frukten som jag tillsammans med Pyretet skördar nu.
Tack Lucky för allt du gav ♥
Förändringar hos Team Ahlenius
Det hästteam som vi var förut har så att säga suddats ut lite i kanterna. Vi är fortfarande ett Team, men inte på samma sätt som förut. Men som jag alltid försöker att tänka: Var sak har sin tid, och jag är så oerhört tacksam för alla dessa år med flickorna. Det är en förmån och en stor glädje att få vara med och dela ett intresse som gör att vi har fått så mycket tid ihop. Så mycket glädje och sorg som vi har delat. Tidiga mornar, sena kvällar, i med och i motgång, ja i allt! Men för oss är det inte bara vi ( Åsa, Sanna & Jessika ) som räknas in i Team Ahlenius. Dit räknas alla som på något vis är involverad i vårt hästliv, och det är många det för vi har och har haft världens bästa medryttargäng 😊
Att ha häst är inte ett intresse, det är en livsstil som Jörgen brukar säga. Att ha häst kräver i stort sett att alla i familjen tycker att det är ok, för annars blir det fruktansvärda slitningar eftersom hästägandet tar en stor del av ens fritid och en väldigt stor del av ens ekonomi. När någon i familjen har ett stort och krävande intresse, som att äga häst är, ja då blir det mycket annat som får kliva åt sidan på ett eller annat sätt. Och att äga och ha ansvaret över ett levande djur innebär alltid ett oerhört ansvar! Ett djur kan du aldrig "hoppa" över att sköta vilket du kan göra med en fotboll eller skridskor, löparskor eller någon annan ickelevade sport.
Att äga en häst innebär att du alltid! tänker och planerar veckor framåt. Att vara spontan existerar nästan aldrig, OM du inte har suveräna medryttare eller en familjemedlem som kan kliva in i ditt ställe med kort varsel. Och den lyckan har vi alltid haft ♥ Vi har turen att ha ett medryttargäng som är långt utöver det vanliga ♥ Men vi har även också en make/pappa som kliver in så fort det behövs. Att skotta skit, väga hö, fylla vatten och ta en häst på en prommis, ja det har Jörgen verkligen övat på under mååååånga år ♥ Att han sedan alltid har fickorna fulla med godis gör att han är en väääääldigt poppis kille som alla våra killar tycker om ♥
Men nu är det förändringar på gång. Dels har vi två fina änglahästar som har tänt var sin stjärna på himlavalvet, dels har vi Sanna som kommer att åka bort under 8 veckor i sommar för att prova att arbeta på annan ort. Men kvar blir Pyret som vi andra ska ta hand om. Så från och med mitten på Juni så är vi då ett gäng som ska se efter Pyret tillsammans 😊 Det är där våra fina underbara medryttare kommer in, så himla skönt att veta att dom finns där och hjälper till. För under en del av dessa veckor kommer även jag att vara borta ( ska renovera ett hus under mina semesterveckor) men med all vår fina hjälp kommer det att fungera toppen ändå för vår vän Pyret ♥ Då kliver dom andra in och tar hand om vår bästa Pyret under ett antal veckor 😊 Så himla tacksam för all hjälp som vi får trots att hästantalet sjunkit från 3 stycken till 1 fin vän ♥
Så så är det nu tänkt framöver. Jag ska rida in mig på Pyret ( JAG. SKA. FIXA. DET! ) så att jag tillsammans med alla andra i vårt Teamahlenius gäng ska ta hand om Pyret på bästa sätt när Sanna åker iväg på egna äventyr 😊 Sen vad hösten har att erbjuda i form av utmaningar, ja det får tiden utvisa 👍
Saknar dig så hjärtat gör ont ♥
Det som är ett stort steg för mig
är vardagsmat för andra ryttare. Men oj så jävla stolt jag är över mig själv och att jag tog det första steget ur min bekvämlighetszon. Guldstjärna & klapp på axeln till Fru Ahlenius ⭐️
Jag har alltid varit en försiktig ryttare ( rädd helt enkelt ) men med hjälp av Hippo och deras fina hästar ( det var inte bara Lucky som var superfin , men det var Lucky som tog mitt hjärta ) och min ridinstruktör Maria som jobbade där då blev jag hela tiden tryggare och tryggare och mitt mod växte sakta men säkert.
Och trots att jag egentligen inte själv märkt av det har jag blivit säkrare och tryggare och jag har utvecklats enormt på hästryggen. Jag har gjort en resa som spänner över mer än vad jag själv har insett och trott om mig själv. Men lite av det förstod jag ändå i dag när jag helt utan stödhjul ( Sanna ♥ ) red Pyret, vars stunder på hans rygg är lätt räknat på handens fem fingrar 😉
Detta skulle aldrig ha skett före Luckys tid! Då hade jag fixat markservicen, kollat igenom honom ute och hela tiden haft hjärtat i halsgropen, trots att jag själv ville vara där! Trots att jag själv valt att ta hand om honom, och trots att jag VET han är en otroligt snäll själ som aldrig skulle göra någonting för att vara elak ♥
Men i dag så gick jag lååååångt över min bekvämlighetszon. Jag bestämde mig helt sonika för att jag ta mig tusan skulle göra i ordning honom och rida honom, kosta vad det kosta vill! JAG. SKA. UPP. PÅ. PYRET!! Och så blev det 😊 Och en väldigt nöjd Åsa sitter ikväll i soffan och inser att det är jag själv som bestämmer hur långt jag vill komma på hästryggen och hur trygg jag vill bli. För i stallet står min fina vän och bara väntar på att jag ska samla mod och ta första steget ( vilket vi gjorde i dag ) på våra äventyr tillsammans ♥
Men Camilla! Om du läser detta! Vi kommer att behöva hjälp 😨
Ett nytt kapittel
eller att vända blad, slå in på en ny stig eller vad var och en kallar en större förändring för.
Det är inte lätt, steget jag har valt att ta. Eller egentligen är det det, men känslomässigt är det oerhört tungt! Jag VILL inte sluta med häst och med allt vad det innebär. Men framförallt vill jag inte kasta bort den enorma trygghet som Lucky gett mig under alla dessa år som det varit han och jag. Jag vill inte tillbaka till den ännu mer otrygga, osäkra rädda ryttaren som jag då var. Rädd men med en enorm längtan till att hitta tryggheten och glädjen på hästryggen och i det dagliga samspelet.
Få har nog kunnat förstå med vilken rädsla som jag klev in på Hippo för alla dessa år sedan. Rädslan åt nästan upp mig varenda gång, och varje lördag frågade jag mig själv varför jag i hela friden valde att göra någonting som gav mig sån oerhörd ångest, vareviga gång! Men jag visste vad jag ville! jag ville få känna samma känsla av lycka, tillfredställelsa och glädje i min kropp som jag visste att alla andra som höll på med hästar fick uppleva. Det var den känslan som drev mig vecka efter vecka, år efter år. Och första gången som jag satte mig upp på finaste Prinsens rygg, ja den stunden lades den första pusselbiten av vårt livspussel tillsammans på plats ♥ Jag kan än i dag känna hur känslan av total trygghet klev in i min själ. Där och då visste jag att det var med Lucky som jag skulle få möjlighet att uppleva total trygghet och tillit till en häst igen ♥ Tillsammans med Lucky käntes det som om ingenting var för svårt. Självklart föll jag tillbaka, och det inte bara en gång utan flera gånger. Men vad gjorde det när finaste Prinsen alltid fanns där och tryggt visade vägen vidare i mitt hästliv.
Men i dag står jag då helt utan min klippa i livet. I morgon har det gått ynka 14 dagar sedan jag och min fina vän vandrade vår sista promenad tillsammans. Att 14 dagar kan var så långt men samtidigt så kort i ens liv. I bland känns det som om allt varit en dröm som jag precis vaknat ur, för samtidigt som allt är kristallklart är det också som en diffus dröm som jag drömt.
Men nu har jag tagit ett nytt steg och fattat ett nytt beslut. Jag SKA inte slösa bort den fina gåva som Lucky gett mig, inte utan en strid och mycket kämpande i alla fall. Jag har nu, med Sannas hjälp valt att ta steget att rida Pyret. Pyret är en otroligt snäll kille, en riktig Tanthäst som Camilla säger ♥ Men han är helt tvärt emot min finaste Prins ( tycker jag i alla fall 😉 ) så det är mycket jobb som ligger framför mig, både ridmässigt men även mentalt. Och det är nog den mentala biten som kommer att bli jobbigast, men med Sannas hjälp hoppas och tror jag att det kommer att fungera, det är det jag kämpar för i alla fall. Jag kommer att kämpa som attan för att det ska fungera, för jag VILL få uppleva med Pyret det jag fick känna med finaste Prinsen. Så med Sanna som stöd, Camilla som instruktör och Pyret som läromästare, ja då ser jag inga hinder till att vi inte ska kunna lyckas. Det är det jag kämpar och jobbar för, för att kasta in handduken och ge upp, ja det finns just nu inte på min världskarta i alla fall 😊
Jag & Pyret som tappert jobbar med att prata samma språk i skritt och i trav. Det är där vi är just nu, basic och enkelt. Ett steg i taget och förhoppningsvis har vi en lång och härlig tid framför oss ♥
En sorg som väller över mig
likt höga vågor i ett stormigt hav. När jag minst anar det så kommer den där vågen som slår undan mina ben och jag faller som en fura i skogen. Jag vet att dessa vågor, med tiden, kommer att förvandlas till små dyningar på vattnet och bli lättare och lättare att parera. Men just nu river dom omkull mig och det är precis att jag lyckas hålla mig ovanför vattenytan.....
För mig har det funnits ett stort behov av att vara i stallet efter Luckys bortgång. Det är bara där som det blir riktigt verkligt att finaste Prinsen somnat in ♥ Så redan lördagen efter frågade jag Sanna om det var Ok att jag tog hand om Pyret. For dit tidigt på morgonen ( kl 9 ) för jag visste att det skulle bli tufft känslomässigt att komma dit första gången. Och det blev det! När jag svängde in där på vägen och som vanligt tittade bort mot killarnas hage ja men då stod han ju där! För en millesekund så rann känslan genom kroppen innan hjärnan han reagera.....men vad har du gått omkring och trott....herregud din dumma människa, all sorg i onödan när finaste Prinsen står där i sin hage! Men så kom hjärnan i kapp och insåg att det inte var finaste Prinsen i sitt reflextäcke utan Pyrets nya hagkompis som flyttat in.
Var även där och pysslade med Pyret i Måndags, träffade några fler i stallet, grät floder av tårar, pussade på Pyret och bara försökte få allt att sjunka in. Och att djur är kloka, ja det är det inget tvivel om. Pyret brukar aldrig vara kärvänlig mot mig, tigga godis ja! men inte kärvänlig på ngt vis. Han accepterar mig och tolererar mig men brukar aldrig så att säga gosa som Lucky alltid gjorde. Men i måndags ja då var han hur fin som helst mot mig. Han mjukade med sin mule hela tiden i mitt ansikte, ni vet så där som bara hästar gör. Blåste sin varma andedräkt i ansiktet, pilla med läpparna så där mjukt som bara dom kan och la sitt huvud som runt mig ungefär som om han försökte att kramas ♥ Så höll han på ända tills jag bara var tvungen att börja att skratta för han kämpade verkligen för att kramas, på sitt sätt. Och vilka kloka ögon han hade, det syntes så tydligt att han visste att jag var ledsen och varför, han har ju samma känsla i sitt hjärta som jag har.....en stor saknad efter vår fina vän ♥
Har legat och funderat hit och dit hur mitt liv nu ska se ut. Och har insett att jag är inte klar med hästar och med ridning. Jag har fått så oerhört mycket med Lucky. Han har gett mig en trygghet som ingen annan klarat av. Och jag varken vill eller kan slänga bort allt som jag fått av honom. Så häst kommer det att bli framöver också, på ett eller annat vis.
Så i går, en vecka efter finaste Prinsen somnat in tog jag steget och satte mig upp på Pyret. För mig är det ett stort steg, lika stort som det steg jag tog när jag för många år sedan klev in på Hippo och i lördagsruppen. Skillnaden då och nu är att jag inte ens hade en endaste liten orosfjäril i magen i går på Pyret jämfört med den flock som jag hade i magen på första lektionen på Hippo 🙂
Men Pyret blir en stor utmaning för mig. Dels i själva ridningen men även mentalt. Pyret är en otroligt snäll kille, finns inget elakt i honom utan tvärt om, bara en massa kärlek och ett stort förtroende till människan. Men han har ett steg som gör att han inte är lättriden för fem öre ( vilket kan ställa till det för Fru Ahlenius ) samt att han är mer vaken än vad Lucky var så det blir också en stor utmaning. Att lära mig att vaken per automatik inte innebär skengalen eller tokig på annat vis, vilket jag tyvärr har erfarenhet av i bagaget sedan tidigare hästäventyr.
Så där är jag nu. Mycket sorg och många tårar men ännu inte klar med hästeriet. Så nu provar jag mig fram på Pyret med Sannas hjälp. Vi kommer att ta det lugnt, för Sanna känner sin mamma. Hon vet att jag nog är den fegaste ryttaren norr om Dalälven 🙂 så det blir i små steg vi kommer att jobba oss fram. Men att "slänga" bort allt som finaste Prinsen gett mig, ja det finns inte på min världskarta. Så häst på ett eller annat vis kommer det att bli. Men framtiden får utvisa i vilken form!
.