eller att vända blad, slå in på en ny stig eller vad var och en kallar en större förändring för.

 

Det är inte lätt, steget jag har valt att ta. Eller egentligen är det det, men känslomässigt är det oerhört tungt! Jag VILL inte sluta med häst och med allt vad det innebär. Men framförallt vill jag inte kasta bort den enorma trygghet som Lucky gett mig under alla dessa år som det varit han och jag. Jag vill inte tillbaka till den ännu mer otrygga, osäkra rädda ryttaren som jag då var. Rädd men med en enorm längtan till att hitta tryggheten och glädjen på hästryggen och i det dagliga samspelet.

 

Få har nog kunnat förstå med vilken rädsla som jag klev in på Hippo för alla dessa år sedan. Rädslan åt nästan upp mig varenda gång, och varje lördag frågade jag mig själv varför jag i hela friden valde att göra någonting som gav mig sån oerhörd ångest, vareviga gång! Men jag visste vad jag ville! jag ville få känna samma känsla av lycka, tillfredställelsa och glädje i min kropp som jag visste att alla andra som höll på med hästar fick uppleva. Det var den känslan som drev mig vecka efter vecka, år efter år. Och första gången som jag satte mig upp på finaste Prinsens rygg, ja den stunden lades den första pusselbiten av vårt livspussel tillsammans på plats ♥ Jag kan än i dag känna hur känslan av total trygghet klev in i min själ. Där och då visste jag att det var med Lucky som jag skulle få möjlighet att uppleva total trygghet och tillit till en häst igen ♥ Tillsammans med Lucky käntes det som om ingenting var för svårt. Självklart föll jag tillbaka, och det inte bara en gång utan flera gånger. Men vad gjorde det när finaste Prinsen alltid fanns där och tryggt visade vägen vidare i mitt hästliv.

 

Men i dag står jag då helt utan min klippa i livet. I morgon har det gått ynka 14 dagar sedan jag och min fina vän vandrade vår sista promenad tillsammans. Att 14 dagar kan var så långt men samtidigt så kort i ens liv. I bland känns det som om allt varit en dröm som jag precis vaknat ur, för samtidigt som allt är kristallklart är det också som en diffus dröm som jag drömt.

 

Men nu har jag tagit ett nytt steg och fattat ett nytt beslut. Jag SKA inte slösa bort den fina gåva som Lucky gett mig, inte utan en strid och mycket kämpande i alla fall. Jag har nu, med Sannas hjälp valt att ta steget att rida Pyret. Pyret är en otroligt snäll kille, en riktig Tanthäst som Camilla säger ♥ Men han är helt tvärt emot min finaste Prins ( tycker jag i alla fall 😉 ) så det är mycket jobb som ligger framför mig, både ridmässigt men även mentalt. Och det är nog den mentala biten som kommer att bli jobbigast, men med Sannas hjälp hoppas och tror jag att det kommer att fungera, det är det jag kämpar för i alla fall. Jag kommer att kämpa som attan för att det ska fungera, för jag VILL få uppleva med Pyret det jag fick känna med finaste Prinsen. Så med Sanna som stöd, Camilla som instruktör och Pyret som läromästare, ja då ser jag inga hinder till att vi inte ska kunna lyckas. Det är det jag kämpar och jobbar för, för att kasta in handduken och ge upp, ja det finns just nu inte på min världskarta i alla fall 😊