Cirkeln är sluten

Och jag är tillbaka på ruta 1, nämligen Hippo. Har till och ifrån ridit på klippkortsridningen, 3-4 ggr före sommaren och 1 eller 2 ggr efter sommaren ( minnet ni vet ) Hade sedan turen att få en plats på onsdagar med Sara som instruktör så nu "åker" jag runt så där lite lagomt. Så nöjd bra av att få sitta på en rygg igen, pussa lite mule, borsta, mysa och bara andas in hästdoften igen och känna lugnet som flödar runt i kroppen. Ett lugn som bara häst & stall kan ge ♥
 
Det var tungt att komma tillbaka till Hippo för det var så oerhört mycket Lucky för mig där. Satt så många underbara minnen i väggarna så nog rullade tårarana många gånger. Men samtidigt vill jag inte vara utan häst så då blev valet ändå enkelt. Det var bara att grina en skvätt, bita i hop och komma igen och för varje gång gick det lite bättre. Kan inte säga att det är enkelt nu, men jag klarar av det ♥ Och det räcker för mig just nu.
 
Men att bara vara i stalet 1 gång i veckan räcker inte, jag behöver och vill ha mer. Har då en sådan tur att jag har världens sötaste lilla tjej att få pyssla med, borsta, mysa och muta med en godis eller två ♥ Det som känns mindre bra är att hennes skada gör att hon tyvärr måste få somna in. Känns som att många känslor rivs upp igen och enklast hade väl varit att sluta att pyssla med henne men det kan jag bara inte. Hon blir så glad när jag kommer, stoppar huvudet mot bröstet ( som Lucky älskade ) och står och sover när jag borstar henne. Om det ger henne så mycket glädje så varför ska jag tänka på mig själv då och göra det enkelt..... för mig? 
 
Min fina vän, som snart måste resa vidare ♥
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Nu är resan snart slut

Nu har vi snart sålt och rensat bort allt efter våra tre killar. Jag och Jörgen var och hämtade det som vi lagt undan för att ta upp till fjälls och ha kvar där. Stängselstolpar ( vita) som vi köpt på oss under 3 somrar ( ca 4-5 packer varje sommar ) all tråd som vi köpt samt alla lådor och fodertunnor som blir super att samla allt av vikt att ha ute i förrådet så alla skogsmöss håller sig på avstånd.
 
Det känns i hjärtat att åka in på stallplan och veta att ingen av våra killar är kvar. Tomt och konstigt och jag saknar verkligen allt detta med hästlivet med varenda fiber i min kropp. Men var sak har sin tid och nu när vi till veckan tar bort det sista så är hästägar Team Ahlenius över ♥ Hit kom vi och utan att ljuga är jag jävligt stolt över vilken resa vi alla gjort när det gäller detta med hästlivet och all den kunskap som vi samlat på oss ( frivilligt & ofrivilligt ) under alla dessa år. Vi har lärt oss efterhand och vi har aldrig varit rädd för att fråga när vi inte kan. Det finns ingen prestige i kunskap, men att inte fråga upp när den inte räcker till, ja det är bara dumt! För sin väns skull är det viktigt att våga visa att hit men inte längre fixar jag det själv, men från nu behöver jag din hjälp.....
 
Saknar er alla med hela mitt hjärta!
 
 
 
 
 
 
 

Såg en dokumentär i går

Den handlade om ett äldre par som kämpade på med sina 19 kor och några hästar. Hur dom trots sin höga ålder gjorde allt för att kunna ha kvar korna. Men tillslut så gick det inte längre, så korna blev hämtade med lastbil och bortforslade från gården.
 
När jag såg den gamla kvinnan stå där och titta efter bilen, ja då vet jag precis hur hon kände det! I hennes ögon såg jag samma sorg som jag vet att jag själv hade i mina den morgonen när Lucky åkte iväg. Jag såg också hennes försök till att få en ny vardag att fungera, en vardag utan sina älskade kor som hon haft under så många år. Att bryta en vardag där det första man tänker på morgonen är omsorgen om djuren och så även är det sista som man tänker på, på kvällen. Ja en sån livsstil är inte bara att bryta från en dag till en annan.
 
Hennes man gick bort 6 månader efter att korna klev upp på lastbilen och själv flyttade hon in i en lägenhet för att få det lite enklare i vardagen. Hon bytte från att se kor på ängen en härlig sommardag till att se en lekprak med barn. Jag älskar barn, det gör jag. Men jag vet difinitivt vilken av utsikterna jag skulle ha föredragit, och samma lika tror jag nog gäller för denna kvinna som fick ge upp hela sin livsnerv pga ålder ♥
 
Saknar er ♥
 
 
 
 

Tungt i hjärtat ♥

Har börjat att sälja ut alla sakerna. Eftersom vi ligger så himla lågt i pris så får vi iväg det mesta. Känns bättre att de blir använt av någon annan än att bara bli liggandes på hög. Men nog känns det i hjärtat att rensa bort en älskad vän ♥
 
Vissa saker kommer jag att spara. Luckys träns, grimma och barbackapd blir kvar. Alla hagstolpar i plast som vi köpt till sommarhagarna kommer att få bli stöd i hundhagen som vi kommer att sätta upp i sommar runt gammelmormors hus så att alla hundarna kan gå ut och in som dom vill utan att röra sig för långt bort från gården 😊
 
Har ridit min första klippkortslektion på Hippo, med blandade känslor tog jag det beslutet. Ska rida igen nu på söndag, men det känns som om jag sviker Lucky på något vis. Helt galet tänkt, jag vet! Men så känns det i alla fall men jag hoppas att det kommer att kännas bättre med tiden. 
 
Så här är jag nu. Hipporyttare igen, inget dåligt med det. Men oj vad jag saknar våra turer i skogen, att få galoppa fram och känna glädjen och styrkan i finaste Prinsens kropp. Doften en solvarm dag eller en regndoften som uppstår när varm hästkropp kyls ner lite av det kallare regnet som är nu på vårkanten. 
 
Men jag saknar inte oron som alltid har funnits när det blir lerigt i hagen på våren och oron för tappskor på Pyret  kommit som ett brev på posten. Jag saknar inte ångesten som funnits när Pyret varit frisk "för länge" för då har det alltid kommit någonting, bara för att ! Jag saknar inte när muggen exploderat pga av all blöta och med det lymfangit som följd. Ja det är mycket jag inte saknar, men ännu mer som jag saknar 
 
Önskar att livet var som innan ♥
 
 

Mycket går bra

men att röja ut och plocka bort efteråt, ja det tar verkligen på själen. Vi har inte orkat ta tag i alla Pyrets saker. Det blev lite för mycket med först Lucky och sedan 6 veckor senare dags för Pyret. Själen och hjärtat behöver lite tid att smälta och ta in att alla våra killar nu är änglahästar ♥ Det enda vi gör just nu är att åka ut och tända ljus, ork till något mer finns inte ♥
 
Men vi har en diger samling att rensa ut och vi kommer även att sälja i stort sett allt eftersom vi i dagsläget tar en paus i hästägandet. Transporten är såld, sadlarna ska vidare till försäljning och allt annat kommer vi att sälja av eftersom. Det enda jag väljer att ha kvar är Luckys träns, grimma och grimskaft samt barbacka padden. Får jag mig en medryttarhäst i framtiden som är lugn och stabil så kommer jag att rida med den, men allt är så långt borta än så inget är i dagsläget klart på något vis 😊
 
Vi väljer att sälja bort och som Jörgen sa tidigare, köper vi en ny häst sköper vi en ny transport och tillbehör. Isf blir det en boggie som är extra allt för känner jag oss rätt blir det ingen liten och pevlig sak utan en stabil och stor ny vän 😍 men som jag brukar säga: Var sak har sin tid och med alla skador och sjukdomar i bagaget så orkar vi inte själsligt med en ny häst. 
 
Jag har anmält mig till min första klippkortsridning och kommer även att följa med min kollega och vän Carola att sköta om hennes sköthäst som hon tar hand om 1 gång i veckan. Känner mig mogen och längtar verkligen efter att få dra in lite stall och hästdoft i näsan igen ♥
 
 
 
 
 
 

Nu Tackar vi för oss

Här tar vår resa som hästägare slut. Vi har tillsammans kommit fram till att orken till att satsa det som krävs känslomässigt i en ny vän , den finns inte. Vore det bara det ekonomiska klarar vi det, för i vår familj så hjälps vi åt oavsett hur involverad var och en är i detta med hästeriet. Som vår fina Anton brukar säga, när han hjälpt till trots att hästarna alltid varit någonting som han aldrig varit involverad i, mina pengar är era pengar, vi är ju en familj ♥
 
 
 
Det är Anton det! Han har under alla dessa år sett hur det tärt ekonomiskt för hans storasyster med en häst som ständigt varit skadad på ett eller annat vis, och med pengar har han alltid hjälp till oavsett hur summan sett ut. Det han aldrig, trots sitt stora hjärta för familjen kunnat ( Och tro mig, hade han det hade han aldrig funderat utan gjort det på en gång ♥ ) det har varit att lyfta lite av all den sorg, ångest och oro som följt med hästägandet, det har Sanna burit själv i alla år, men med oss alla i familjen runt omkring som stöd och med en axel eller två att gråta ut mot. 
 
Allt började med en svullnad fram på bröstet för vår fina Pyret. Ingen feber, ingen smärta, go och glad så rådet blev att avvakta och se  ( Tankarna gick att det var någon form av ett yttre trauma som var orsaken till svullnaden ) Men med tiden så förflyttade det sig, ökade på och minskade lite, var som olika från dag till dag. Blev sedan hosta som från början bara var vid ridning som sedan tyvärr ökade på i omfattning och även vid vila. Där var tanken först att det var typ som Lucky, lite känsliga luftrör mot damm så vi ökade på hans "hostmedicin" som vi gett honom i förebyggande syfte sedan Lucky fick det utskrivet. Det är baserat på örter och har en väldigt bra slemmlösande effekt och eftersom Pyret varit lite känslig, särskilt på vårkanten, lite hostig mott damm, så beslutade vi att fortsätta med det till honom i förebyggande syfte. Han blev jättefin i den lilla hosta han hade från början men sedan blev det mer och mer och oftare och oftare och trots att vi ökade på till maxdos av hans hostmedicin så hjälpte det inte fullt ut. Fortfarande ingen feber men nu hade han börjat att tappa vikt och musklerna började att tyna bort och vätskeödemet och hostan var kvar.
 
Där och då beslutade vi oss ändå för att ta ut vetten  för en ordentlig undersökning för att kolla vad som kunde felas vår fina vän. Vi tar ju som sagt ut vetten hellre en gång för mycket än en gång för lite och med den kunskap och erfarenhet vi samlat på oss genom åren så visste vi ju att med vår finaste vän Pyret var det sällan och aldrig någonting enkelt. Största oron var att det var hjärtat som börjat vara lite svagt och trött. Men till vår lycka lät hjärtat väldigt bra och det var bara lite störning på lungorna. Så det togs en massa blodprover som skickades iväg ner för analys och en annan hostmedicin blev insatt eftersom övre delen av lungorna lät lite. 
 
Så då kom väntan nr 1. Och när väl provsvaret kom, ja då ryktes marken undan helt! Lever och njurvärdet ( båda ) var på tok för höga. Vetten som vi hade här i Umeå ville av naturliga skäl inte uttala sig om ev behandling och dyl utan ville först vänta in vad en specialist hade att säga om provsvaren. Blev en lång helg som bara gick åt till att vänta, hoppas och förbanna tillvaron och sakta kom då känslan smygande att denna gång kanske det inte gick att göra någonting för den sista av våra fina vänner.
 
Och när då specialisten hörde av sig så visade det sig att vi hade kommit till samma slutsats. Det gick inte att behandla och när väl dessa symtom som Pyret uppvisade ( vätskeödem, hosta, vikt och muskelbortfall ) så var organen så slut att det inte gick att bota. Så där och då beslutades det att för Pyrets skull var det mest humant att få somna in och det på en gång. På måndag den 9 April ringde jag det samtal jag gruvade för och i går följde vi alla 3 ( Sanna Jag och Jessika ) Pyret till den sista vilan. Precis som det var när Lucky fick somna och likaså när Pridde gav sig iväg på sin sista resa där vi inte andra kunde följa med ♥
 
Allt detta gick väldigt fort, nu pratar vi några ynka veckor, från första symtom tills då beslutet blev att låta Pyret vandra vidare till sin änglavänner i himlen. Det var inte länge sedan Lucky gjorde sin sista resa ( 5 veckor & 6 dagar sedan i går. I dag på dagen 6 veckor sedan ) och före det var det finaste Pridde. Så nu står vi här, lite vilsna i tillvaron när det som vi andats och levt för i så många år abrupt tog slut på några ynka veckor. Själen har inte hunnit i kapp och det kommer att ta en lång stund innan vi landat i att vi inte har några hjärtan som väntar på oss i Ström längre. Men vi vet att vi tillslut kommer att hitta våra nya jag igen, Jessika har vandrat denna resa lite längre än vi andra och hon lovar oss att vi kommer att komma till ro även om det just nu bara är ett stort kaos i våra liv. 
 
SÅ nu Tackar vi för oss. Här avslutas det Team Ahlenius som vi i början av vår tid döpte oss till när vi med vingliga kliv fattade beslutet att kliva in i hästvärlden med allt vad det innebar. Jag vill rikta ett stort Tack till Anna Spencer som gjorde denna resa möjlig. Utan henne som mentor och vän vet jag inte om jag hade haft modet att våga satsa och ge flickorna denna möjlighet. Som ett blåbär rullade jag in och tack och lov stod hon där och plockade upp mig i sin korg och såg till att jag hade någon att fråga när allt var nytt och i sanningens namn väldigt skrämmande. För naturligtvis fanns oron att jag inte skulle klara av att ro allt i land.
 
Vi vill även tacka Camilla Ålander som genom sitt engageman, sin stöttning och sitt driv gjort att både jag och Sanna utvecklats enormt. När vi haft en Camillalektion har ingenting känts omöjligt och känslan av att känna sig som typ Malin Baryard eller Patrik Kittel har alltid funnits där när man klivit av efter en lektion, kommer verkligen att sakna dina lektioner och ditt helhjärtade stöd ♥ Tack ♥
 
Men Team Ahlenius har inte bara varit vi i vår familj. Vårt Team Ahlenius har varit vi och våra underbara medryttare. Tillsammans med er gick vi från att vara Team Ahlenius det bästa gänget som vi någonsin kunde ha önskat, till att bli ett Dream Team till 100 % Tack ♥ för att ni alltid har funnits där för oss och våra killar ♥
 
 
Men nu kliver vi ur "ägande" världen, lite tilltuffasd i själen men många erfarenheter och mycket kunskap rikare. Men att än en gång satsa och lägga ner hela själen i en ny vän, ja det orkar vi inte just nu. Sen vad livet har att erbjuda längre fram, ja det har vi ingen aning om. Men just nu är det dags att säga adjö & tack för oss. Vi får se huruvida Team Ahlenius uppstår i hästform igen, hur som helst kommer vi i familjen alltid att vara Team Ahlenius och finnas där för varandra i vått och torrt, som vi alltid har gjort och som vi alltid kommer att göra i framtiden ♥
 
Tack för oss ♥
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Så himla tungt just nu....

Gårdagen stryker jag helst ett streck över! Det var så oerhört känslomässigt tungt att plocka ihop alla Luckys saker i stallet. Gick ganska så bra så länge det var båset i sadelkammaren men när jag skulle plocka ner hans täcken i stallet och hans grimma och grimskaft ja då var det fördjävligt jobbigt rent ut sagt!
 
Saknar finaste Prinsen så oerhört mycket, få kan nog fatta HUR mycket......När man hittat den klippa i livet som gör allt med hästar och ridning så himla lätt och roligt och så fyllt med kärlek som Lucky innebar för mig, ja då känns det som om hjärtat slitits ur kroppen. Att ersätta Frode ( hunden vi hade innan Morris ) ja det tog mig 1 år innan jag ens kunde tänka tanken på en ev ny hund, så är jag funtad! Jag kan inte bara stänga hjärtat för en individ, för att i nästa hjärtslag öppna för en annan, det går bara inte!  Att "byta" ut djur har jag aldrig klarat av, det tar lång tid för mig att sörja och göra avslut. Och för den nya vännen som kommer in efteråt anser jag att det är viktigt att den får all min äkta kärlek, så att den inte blir något substitut eller en tröst för en annan kärlek och vän! 
 
Men jag förstår att det finns gånger när den nya kliver in relativt tidigt för många. För vill man vidare mot ett mål som hägrar där borta långt bort i horisonten, ja då måste man fatta detta svåra beslut att släppa in en ny vän, så är det ju bara. 
 
Jag har en nygammal vän som ger mig oerhört mycket tröst i min sorg. En vän som också saknar Lucky precis lika mycket som jag. Det ser jag varje gång som han kommer fram i hagen och lägger mulen mot min kind eller mot mitt bröst. Pyret har också sorg, och hans sorg är precis lika stor och omfattande som min, så tillsammans ska vi nog komma över saknaden av finsate Prinsen. Tillsammans ska vi påbörja vår egen lilla resa och bredvid oss, inte synligt men ändå lika närvarande, vandrar finaste Prinsen med ♥
 
Till månen och tillbaka ♥
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Då börjar vi om igen då.....

Ja då var vi tillbaka till lite sjukdom, lite sorg och en stooooor tung suck!
 
På sjukdomssidan har vi då Pyret ( den enda som vi har kvar ) Det är inte hovar, mugg eller lymfangit, som det nästan alltid har varit när det gäller honom ( förutom magproblem de lux, senskada och lite annat smått & gott ) Utan denna gången är det vätskeödem under buken tillsammans med ordentlig hosta. Grattis säger jag bara.....
 
Vetten kom samma dag som vi ringde och tack och lov var det inget fel på hjärtat. Lungorna lät också förhållandevis bra så vad som felas vet vi i skrivandets stund inte än ( Mer än ödem, hosta och som alltid som ett brev på posten, vikt och muskelras )  Dom ( 3 veterinärer ) tog flera provrör med blod för analys. En del kommer att analyseras här på plats men en del ska ner till Uppsala så det dröjer några dagar innan vi får svar på vad det ev kan vara. 
 
Men vilken cool kille vi har ♥ Vi stod ute med en nakenfis till Pyret när vetten kom in på gården. Direkt när dom kom så ville dom lyssna på hjärtat på en gång för att uteslute det som kan vara riktigt problematiskt. Vi frågade om vi inte skulle gå in i stallet men eftersom Pyret var så lugn, vädret så vackert så beslöt vi oss för att fortsätta ute om det bara fungerade för Pyret vill säga. Och så fin vår vän är ♥ Det kom 2 bilar in på gårdsplan där vi stod, ca 10 människor passerade runt om oss samt en häst, och finaste vännen stod lugnt och stilla och lät vetten både ta flera blodprover, få intravinös medicin samt bli klämd och kännt på utan att göra någonting annat än att titta lite på allt som hände runt oss eller att halvsova lite i den härliga solvärmen. Det är vår Pyret det ♥
 
Så nu väntar vi på att få reda på vad som felas och utifrån de svar vi får, får vi gå vidare. Förhoppningsvis så har vi svar i dag eller i morgon från proverna, hoppas att dom ser någonting på något av dom alla prover som dom tänker köra. Finns inget värre än att famla i blindo, bättre med ett svar, oavsett vad, än att jobba sig fram utan någonting att gå på. Men vi har ridit igenom värre saker än detta så vi håller tummar och hovar att allt snart är över och finaste vännen snart är pigg igen ♥
 
På Luckysidan kommer nu det som jag gruvat för sedan finaste Prinsen fick somna in. Jag har skjutit på det så länge som det bara gått men nu finns det ingen återvändo. I dag ska jag börja att rensa ut allt som jag har samlat på mig under 3 år. Kommer att kännas hemskt att plocka ner hans täcken från boxdörren, ta bort ur hans bås och rensa ut allt till baracken. På något vis har det gått att "trycka" bort allt som hänt och som låtsas att han fortfarande lever . Men att "städa" bort honom i stallet, ja då blir det så himla verkligt. Hur kan man bara "rensa bort" den bästa vän som man någonsin haft! Kommer att bli en tuff kväll i stallet och fler blir det innan jag är klar. Tur jag har hjälp för usch så många tårar som kommer att trilla ikväll.....
 
 
 
 
 
 
 
 

Ja jösses

I dag var det helt underbart ute när jag rullade till stallet ♥ Fixade markservicen, tog ner 2 gröna påsar med spån, tog ur mathörnet från småspill de lux samt mockade huset ordentligt 🙂 
 
Sedan var det time för det roliga, att rida. Valde dressyrsadeln ändå och i dag käntes det mycket bättre! Tog ett pass på banan för där känner jag mig tryggare 🙂 Men innan jag han upp så blev det lite kalabalik pga snöras från tak. Men eftersom jag gett mig f-n på att fixa detta så samlade jag ihop häst och mig själv och satte upp och påbörjade passet.
 
Hade detta hänt med den gamla Åsa hade jag tagit mitt pick och pack (häst) och gått in igen. Men nu är det den nya Åsa ( Med Lucky och 3 år i ryggen ) så då fortsatte jag bara och red klart och gjorde det som käntes bekvämt för mig. Blev endast skritt och travjobb men oj så nöjd jag var som fullföljde allt utan att banga. Och det bästa av allt är att trots det blev kaos, trots Pyret blev spänd av allt ( blev inte bättre av en ngt spänd Åsa på ryggen ) så gick det ändå bra och känslan i mig var ändå att : Det här fixar jag!
 
Tog sedan bästa Pyret på en prommis i skogen och när vi passerade huset efter skogsvägen så var det naturligtvis sköskottning de lux på G. Men eftersom Pyret mitt i allt är en sån cool killle och jag har 3 år med Lucky i ryggen så bekom det oss inte ett smack.......Tack Lucky♥  
 
Och som Sanna sa när vi pratades vid: Vilken otrolig resa jag gjort med finaste Prinsen ♥ Det är ett klart före Åsa och en klart efter Lucky Åsa, så trots att jag är rädd så vet jag att det kommer att gå över! Jag vet att det kommer att släppa, det får bara ta den tid det tar. Jag VET att det kommer att bli helt ok att rida Pyret också, bara jag låter det ta den tid som vi behöver. Rom byggdes inte på en dag, inte vår resa tillsammans jag och Pyret heller. Men jag vet att vi kommer att komma dit, förr eller senare 🙂
 
 

Första försöket

Och inte var det lätt och inte var det snyggt och med handen på hjärtat såg det säkert fruktansvärt ut! Men vad sjutton, spelar ingen roll för nu har jag galoppat i alla fall! Men oj vad jag saknar min okomplicerade Lucky ♥ Inte för att jag inte tycker om Pyret eller inte tycker om att rida honom utan för att det är så svååååårt!!
 
Känner mig som jag kände mig första lektionerna på Hippo när ingeting var på plats, fötter fladdrar, händer fladdrar och själv far jag runt i sadeln som en ryggradslös bebis, jösses hjälp mig! Att bara få denna fina kille att gå rakt fram är en utmaning, att göra en volt utan att jag ser ut som om jag tagiit en 75:a innanför västen är hur svårt som helst, ja jösses vilken tur att det bara är jag, Pyret och Sanna som ser hela bedrövelsen!
 
MEN JAG GER INTE UPP! Jag ska knäcka koden, för eller senare ( förhoppningsvis förr 😉 ) Nu när jag inte rider lika mycket som förut blir jag mycket stelare i mitt bäcken så att rida med dressyrsadeln är lite jobbigt. Ska därför byta till allroundsadeln och förhoppningsvis blir det lite lättare då när jag inte blir lika "fast" i sadeln. Just nu tar det tid innan smärtan och stelheten i bäckenet släppper så jag spänner mig mer än nödvändigt så jag hoppas att sadelbytet kommer att minska dessa två problem 👍
 
Ska även ta med mig Sanna så att hon kan fota lite, alltid roligt att få se sig själv för det är ju av naturliga skäl lite svårt när man själv sitter på ryggen. Även Jessika ska få följa, men då kan bilderna vara lite huvudlösa, bestå av en hästrumpa osv, men någon bild måste ju vara med hela oss på, eller hur Jessika 😉
 
Nu blir det av naturliga skäl uppehåll igen eftersom en tur till fjälls är inbokad nu i Påsktider. Men sen är det slut på sötebrödsdagarna, då ska Fru Ahlenius ha kontinuerlig tid i sadeln, kommer mest troligt att önska Tisdagar som min dag, måste bara kolla upp att det är ok för samtliga i Team Pyret ♥
 
Saknar min änglahäst så det värker i bröstet. Men är så oerhört tacksam för att vi har bästa Pyret ♥
 
 
 
 
 
 

Inget i livet blir som man planerat

och ingenting är statiskt.
 
Hittade detta inlägg när jag scrollade igenom lite minnen. Här  var vi i full färd med att ta steget tillbaka till tävlingsvärlden och vi var fulla av tankar och tillförsikt. 
 
Men så fort allt som man tror och tänker ska vara den rätta vägen förändras.....i vårt fall ( Eller Sannas egentligen ) så var det mycket de yttre omständigheter som satte krokben för en tränings och tävlingsplan.  En Pyret som alltid var skadad på ett eller annat vis under de första 2 åren gjorde ju att lusten, orken och tron på en ljusare framtid gled längre och längre bort mot horisonten. 
 
Så för lite mer än 1 år sedan ( kan ha helt fel på tid, Guldfiskminne ni vet ) bestämde sig Sanna för att kliva av allt vad tävling innebär. Pyret fick gå i den pension som han så väl förtjänade och bara skogsmulleridning/ träning hemma på stallet var det som tog vid. Bara för att man slutar att tävla ska man inte sluta att träna :) För man kan alltid utvecklas och lära sig mer, trots att tävlingsskorna har lagts på hyllan.
 
Och nu är vi då här där vi är i dagsläget. En Pyret som tar det lite lugnare. Uteritter varvat med banjobb i en salig och omväxlande röra :) Vi är ett omväxlande och flexibelt gäng som tillsammans tar hand om vår fina kille på absolut bästa sätt. Vår kärlek och omtanke för den enda vännen som just nu i dagsläget är hos oss är stor. Och är det någon som förtjänar all kärlek som öses över honom så är det Fina Pyret ♥ Är så tacksam för att han finns hos oss och så glad över att han låter mig bli en del av hans Team ♥
 
Längtar tills vi får släppa honom på sommarbete igen. I år med förhoppningsvis en ny vän om allt går som det är tänkt ♥
 
 
 

Så här tänker vi just nu

Suget efter en ny vän är stort ♥ Som jag sagt till min familj och till mina vänner, det hade varit så mycket enklare om jag känt mig "klar" med hästägandet. Då hade jag kunnat ta steget tillbaka till ridskolan och känna mig nöjd där. Men så är som sagt inte känslan i mig utan jag saknar med varenda cell i min kropp detta med stall, pyssel, ridning och allt som hör i hop med ägandet. Att få detta tillfredställt med en eller ett par dagar i veckan på en ridskola, ja det känns lite omöjligt att få ihop. 
 
Vi har ju alltid haft ett typ av familjeråd i vår familj. Där har vi ( var i stort sett alltid till middagen på söndagar ) lyft upp och bollat kommande veckans vardagsinnehåll men även större saker som varit på gång. Och där har en ny väns vara eller icke var stötts och blötts runt mellan oss. Bollats för och nackdelar, hur kommer livet att se ut  framöver och är det några stora förändringar på gång som vi vet om i förväg?
 
Så nu har vi bollat fram och tillbaka, en ny vän lr inte .....Och vi har tagit beslutet att i dagsläget inte titta efter någon ny häst. Det beslutet bottnar i att vi inte riktigt vet hur framtiden kommer att se ut ang Pyret. Vi vet i dagsläget att Sanna ska prova på att jobba på annan ort under 8 veckor i sommar. Då kommer jag och våra medryttare att ta hand om Pyret som vår egen kille. Sen har även Sanna sagt upp sig från sitt arbete här i stan så till hösten har hon ingeting som drar henne hemmåt till Umeå, annat än då Pyret vill säga ♥ 
 
Så blir det så att Sanna väljer/får möjlighet att stanna kvar uppe i fjälls till hösten så kommer jag att kliva in och ta Sannas plats på Pyret på heltid så att säga. Dvs våra fina medryttare har sina dagar och jag tar de dagar Sanna har. Nu vet vi inte hur hösten ser ut! Men vi planerar för att Sanna blir kvar uppe i fjälls och lägger upp "hästlivet" efter det.  Jessika kommer att finnas som hjälp när det "kör i hop sig" på samma sätt som det har varit Jag och Sanna som tagit åt varandra kommer nu Jessika att kliva in ( i den mån hon kan ) och ta åt mig när jag inte får tiden att räcka till.
 
Så därför har jag lagt en ny häst på is, jag kommer mest troligt att få min hästabstinens tillfredsställt med Pyret ♥ Och kommer Sanna tillbaka, ja då får vi se hur jag ( vi ) går vidare då :) men just nu pausar vi lite och jag rider in mig på Pyret och så ser vi vad framtiden kommer med.
 
Men jag vill skicka ett stort Tack till alla ni som på ett väldigt fint och empatiskt sätt visat att det finns en vän där ute åt mig, ingen som kan ersätta Lucky men en ny fin vän att börja en ny resa med. Den resan får i dagsläget vänta en stund, för just nu har Jag och Pyret börjat våra första steg tillsammans, och så får tiden utvisa hur den resan bli till hösten, om det blir han och jag, eller om det blir en annan vän som kliver in i mitt liv ♥
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Sorg och glädje

allt i samma andetag ♥
 
Har ju som ni alla läst nu tagit tag min nya utmaning......Pyret ♥ Och det har hitentills ( 2 ggr ) gått riktigt bra. Ja eller första gången vi var själva utan Sanna, den kan vi stryka. Då var det med hjärtat i halsgropen som jag en ynka stund vågade skritta runt och egentligen bara få hjärtat att hamna på rätt plats i brösten och få lungorna att klara av att dra några djupa andetag.
 
Men andra gången, i går, ja då var känslan en helt annan, tack och lov! Då hittade jag några knappar så vårt arbete tillsammas blev mycket mycket bättre. Vi gick från fyllestyrning till riktigt rakt och fint. Tog tag i traven och hör och häpna så lyckades vi över förväntan, minimalt med ostkrokande och dubbla spår. Säger inte att det var klockrent, men något bättre än första gången i alla fall.
 
Och samtidigt som jag gläds åt mina och Pyrets små försök tillsammans så böljar sorgen efter finaste Prinsen över mig, gång på gång på gång ♥ Jag har kommit så långt att jag klarar hyfsat av att vara i stallet om jag inte rör Luckys saker och har ett välldigt tunnelseende när jag hämtar Pyret i hagen. Men jag måste mentalt så att säga "stänga" in mig när jag åker till stallet för att orka. Samtidigt som det är oerhört jobbigt att fara dit så vet jag, och känner jag, att jag bara måste dit, helt sjukt men så är det. På plats i stallet ( oftast på vägen hem ) så kommer all inkapslad gråt och sorg som bara väller ut, jobbigt men ack så förlösande på något vis. Jag måste ut med all sorg och all gråt för att på något vis typ "rena" mig innan jag kan minnas allt med glädje och inte bara med en fruktansvärd sorg och saknad ♥
 
Så här är jag nu, ett steg fram och två steg tillbaka. Jag har bestämt mig för att allt som Lucky gav mig ska jag förvalta så bra som jag bara kan. Han gav mig 7 år av sitt liv. 7 år där min trygghet byggdes upp och jag fick en massa vilkorslös kärlek. Det är en stor gåva och den gåvan ska inte slösas bort eller förminskas på något vis. Jag ska visa både mig själv men även Lucky att alla våra år tillsammans har burit frukt och det är den frukten som jag tillsammans med Pyretet skördar nu.
 
Tack Lucky för allt du gav ♥
 
 
 
 
 
 

Förändringar hos Team Ahlenius

Det hästteam som vi var förut har så att säga suddats ut lite i kanterna. Vi är fortfarande ett Team, men inte på samma sätt som förut. Men som jag alltid försöker att tänka: Var sak har sin tid, och jag är så oerhört tacksam för alla dessa år med flickorna. Det är en förmån och en stor glädje att få vara med och dela ett intresse som gör att vi har fått så mycket tid ihop. Så mycket glädje och sorg som vi har delat. Tidiga mornar, sena kvällar, i med och i motgång,  ja i allt! Men för oss är det inte bara vi ( Åsa, Sanna & Jessika ) som räknas in i Team Ahlenius. Dit räknas alla som på något vis är involverad i vårt hästliv, och det är många det för vi har och har haft världens bästa medryttargäng 😊
 
Att ha häst är inte ett intresse, det är en livsstil som Jörgen brukar säga. Att ha häst kräver i stort sett att alla i familjen tycker att det är ok, för annars blir det fruktansvärda slitningar eftersom hästägandet tar en stor del av ens fritid och en väldigt stor del av ens ekonomi. När någon i familjen har ett stort och krävande intresse, som att äga häst är, ja då blir det mycket annat som får kliva åt sidan på ett eller annat sätt. Och att äga och ha ansvaret över ett levande djur innebär alltid ett oerhört ansvar! Ett djur kan du aldrig "hoppa" över att sköta vilket du kan göra med en fotboll eller skridskor, löparskor eller någon annan ickelevade sport.
 
Att äga en häst innebär att du alltid! tänker och planerar veckor framåt. Att vara spontan existerar nästan aldrig, OM du inte har suveräna medryttare eller en familjemedlem som kan kliva in i ditt ställe med kort varsel. Och den lyckan har vi alltid haft ♥ Vi har turen att ha ett medryttargäng som är långt utöver det vanliga ♥ Men vi har även också en make/pappa som kliver in så fort det behövs. Att skotta skit, väga hö, fylla vatten och ta en häst på en prommis, ja det har Jörgen verkligen övat på under mååååånga år ♥ Att han sedan alltid har fickorna fulla med godis gör att han är en väääääldigt poppis kille som alla våra killar tycker om ♥
 
Men nu är det förändringar på gång. Dels har vi två fina änglahästar som har tänt var sin stjärna på himlavalvet, dels har vi Sanna som kommer att åka bort under 8 veckor i sommar för att prova att arbeta på annan ort. Men kvar blir Pyret som vi andra ska ta hand om. Så från och med mitten på Juni så är vi då ett gäng som ska se efter Pyret tillsammans 😊 Det är där våra fina underbara medryttare kommer in, så himla skönt att veta att dom finns där och hjälper till. För under en del av dessa veckor kommer även jag att vara borta ( ska renovera ett hus under mina semesterveckor) men med all vår fina hjälp kommer det att fungera toppen ändå för vår vän Pyret ♥ Då kliver dom andra in och tar hand om vår bästa Pyret under ett antal veckor 😊 Så himla tacksam för all hjälp som vi får trots att hästantalet sjunkit från 3 stycken till 1 fin vän ♥
 
Så så är det nu tänkt framöver. Jag ska rida in mig på Pyret ( JAG. SKA. FIXA. DET! ) så att jag tillsammans med alla andra i vårt Teamahlenius gäng ska ta hand om Pyret på bästa sätt när Sanna åker iväg på egna äventyr 😊 Sen vad hösten har att erbjuda i form av utmaningar, ja det får tiden utvisa 👍
 
 
Saknar dig så hjärtat gör ont ♥
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Det som är ett stort steg för mig

är vardagsmat för andra ryttare. Men oj så jävla stolt jag är över mig själv och att jag tog det första steget ur min bekvämlighetszon. Guldstjärna & klapp på axeln till Fru Ahlenius ⭐️
 
Jag har alltid varit en försiktig ryttare ( rädd helt enkelt ) men med hjälp av Hippo och deras fina hästar ( det var inte bara Lucky som var superfin , men det var Lucky som tog mitt hjärta ) och min ridinstruktör Maria som jobbade där då blev jag hela tiden tryggare och tryggare och mitt mod växte sakta men säkert. 
 
Och trots att jag egentligen inte själv märkt av det har jag blivit säkrare och tryggare och jag har utvecklats enormt på hästryggen. Jag har gjort en resa som spänner över mer än vad jag själv har insett och trott om mig själv. Men lite av det förstod jag ändå i dag när jag helt utan stödhjul ( Sanna ♥ ) red Pyret, vars stunder på hans rygg är lätt räknat på handens fem fingrar 😉
 
Detta skulle aldrig ha skett före Luckys tid! Då hade jag fixat markservicen, kollat igenom honom ute och hela tiden haft hjärtat i halsgropen, trots att jag själv ville vara där! Trots att jag själv valt att ta hand om honom, och trots att jag VET han är en otroligt snäll själ som aldrig skulle göra någonting för att vara elak ♥ 
 
Men i dag så gick jag lååååångt över min bekvämlighetszon. Jag bestämde mig helt sonika för att jag ta mig tusan skulle göra i ordning honom och rida honom, kosta vad det kosta vill! JAG. SKA. UPP. PÅ. PYRET!! Och så blev det 😊 Och en väldigt nöjd Åsa sitter ikväll i soffan och inser att det är jag själv som bestämmer hur långt jag vill komma på hästryggen och hur trygg jag vill bli. För i stallet står min fina vän och bara väntar på att jag ska samla mod och ta första steget ( vilket vi gjorde i dag ) på våra äventyr tillsammans ♥
 
Men Camilla! Om du läser detta! Vi kommer att behöva hjälp 😨
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ett nytt kapittel

eller att vända blad, slå in på en ny stig eller vad var och en kallar en större förändring för.
 
Det är inte lätt, steget jag har valt att ta. Eller egentligen är det det, men känslomässigt är det oerhört tungt! Jag VILL inte sluta med häst och med allt vad det innebär. Men framförallt vill jag inte kasta bort den enorma trygghet som Lucky gett mig under alla dessa år som det varit han och jag. Jag vill inte tillbaka till den ännu mer otrygga, osäkra rädda ryttaren som jag då var. Rädd men med en enorm längtan till att hitta tryggheten och glädjen på hästryggen och i det dagliga samspelet.
 
Få har nog kunnat förstå med vilken rädsla som jag klev in på Hippo för alla dessa år sedan. Rädslan åt nästan upp mig varenda gång, och varje lördag frågade jag mig själv varför jag i hela friden valde att göra någonting som gav mig sån oerhörd ångest, vareviga gång! Men jag visste vad jag ville! jag ville få känna samma känsla av lycka, tillfredställelsa och glädje i min kropp som jag visste att alla andra som höll på med hästar fick uppleva. Det var den känslan som drev mig vecka efter vecka, år efter år. Och första gången som jag satte mig upp på finaste Prinsens rygg, ja den stunden lades den första pusselbiten av vårt livspussel tillsammans på plats ♥ Jag kan än i dag känna hur känslan av total trygghet klev in i min själ. Där och då visste jag att det var med Lucky som jag skulle få möjlighet att uppleva total trygghet och tillit till en häst igen ♥ Tillsammans med Lucky käntes det som om ingenting var för svårt. Självklart föll jag tillbaka, och det inte bara en gång utan flera gånger. Men vad gjorde det när finaste Prinsen alltid fanns där och tryggt visade vägen vidare i mitt hästliv.
 
Men i dag står jag då helt utan min klippa i livet. I morgon har det gått ynka 14 dagar sedan jag och min fina vän vandrade vår sista promenad tillsammans. Att 14 dagar kan var så långt men samtidigt så kort i ens liv. I bland känns det som om allt varit en dröm som jag precis vaknat ur, för samtidigt som allt är kristallklart är det också som en diffus dröm som jag drömt.
 
Men nu har jag tagit ett nytt steg och fattat ett nytt beslut. Jag SKA inte slösa bort den fina gåva som Lucky gett mig, inte utan en strid och mycket kämpande i alla fall. Jag har nu, med Sannas hjälp valt att ta steget att rida Pyret. Pyret är en otroligt snäll kille, en riktig Tanthäst som Camilla säger ♥ Men han är helt tvärt emot min finaste Prins ( tycker jag i alla fall 😉 ) så det är mycket jobb som ligger framför mig, både ridmässigt men även mentalt. Och det är nog den mentala biten som kommer att bli jobbigast, men med Sannas hjälp hoppas och tror jag att det kommer att fungera, det är det jag kämpar för i alla fall. Jag kommer att kämpa som attan för att det ska fungera, för jag VILL få uppleva med Pyret det jag fick känna med finaste Prinsen. Så med Sanna som stöd, Camilla som instruktör och Pyret som läromästare, ja då ser jag inga hinder till att vi inte ska kunna lyckas. Det är det jag kämpar och jobbar för, för att kasta in handduken och ge upp, ja det finns just nu inte på min världskarta i alla fall 😊
 
Jag & Pyret som tappert jobbar med att prata samma språk i skritt och i trav. Det är där vi är just nu, basic och enkelt.  Ett steg i taget och förhoppningsvis har vi en lång och härlig tid framför oss ♥
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En sorg som väller över mig

likt höga vågor i ett stormigt hav. När jag minst anar det så kommer den där vågen som slår undan mina ben och jag faller som en fura i skogen. Jag vet att dessa vågor, med tiden, kommer att förvandlas till små dyningar på vattnet och bli lättare och lättare att parera. Men just nu river dom omkull mig och det är precis att jag lyckas hålla mig ovanför vattenytan.....
 
För mig har det funnits ett stort behov av att vara i stallet efter Luckys bortgång. Det är bara där som det blir riktigt verkligt att finaste Prinsen somnat in ♥ Så redan lördagen efter frågade jag Sanna om det var Ok att jag tog hand om Pyret. For dit tidigt på morgonen ( kl 9 ) för jag visste att det skulle bli tufft känslomässigt att komma dit första gången. Och det blev det! När jag svängde in där på vägen och som vanligt tittade bort mot killarnas hage ja men då stod han ju där! För en millesekund så rann känslan genom kroppen innan hjärnan han reagera.....men vad har du gått omkring och trott....herregud din dumma människa, all sorg i onödan när finaste Prinsen står där i sin hage! Men så kom hjärnan i kapp och insåg att det inte var finaste Prinsen i sitt reflextäcke utan Pyrets nya hagkompis som flyttat in.
 
Var även där och pysslade med Pyret i Måndags, träffade några fler i stallet, grät floder av tårar, pussade på Pyret och bara försökte få allt att sjunka in. Och att djur är kloka, ja det är det inget tvivel om. Pyret brukar aldrig vara kärvänlig mot mig, tigga godis ja! men inte kärvänlig på ngt vis. Han accepterar mig och tolererar mig men brukar aldrig så att säga gosa som Lucky alltid gjorde. Men i måndags ja då var han hur fin som helst mot mig. Han mjukade med sin mule hela tiden i mitt ansikte, ni vet så där som bara hästar gör. Blåste sin varma andedräkt i ansiktet, pilla med läpparna så där mjukt som bara dom kan och la sitt huvud som runt mig ungefär som om han försökte att kramas ♥ Så höll han på ända tills jag bara var tvungen att börja att skratta för han kämpade verkligen för att kramas, på sitt sätt. Och vilka kloka ögon han hade, det syntes så tydligt att han visste att jag var ledsen och varför, han har ju samma känsla i sitt hjärta som jag har.....en stor saknad efter vår fina vän ♥
 
Har legat och funderat hit och dit hur mitt liv nu ska se ut. Och har insett att jag är inte klar med hästar och med ridning. Jag har fått så oerhört mycket med Lucky. Han har gett mig en trygghet som ingen annan klarat av. Och jag varken vill eller kan slänga bort allt som jag fått av honom. Så häst kommer det att bli framöver också, på ett eller annat vis. 
 
Så i går, en vecka efter finaste Prinsen somnat in tog jag steget och satte mig upp på Pyret. För mig är det ett stort steg, lika stort som det steg jag tog när jag för många år sedan klev in på Hippo och i lördagsruppen. Skillnaden då och nu är att jag inte ens hade en endaste liten orosfjäril i magen i går på Pyret jämfört med den flock som jag hade i magen på första lektionen på Hippo 🙂 
 
Men Pyret blir en stor utmaning för mig. Dels i själva ridningen men även mentalt. Pyret är en otroligt snäll kille, finns inget elakt i honom utan tvärt om, bara en massa kärlek och ett stort förtroende till människan. Men han har ett steg som gör att han inte är lättriden för fem öre ( vilket kan ställa till det för Fru Ahlenius ) samt att han är mer vaken än vad Lucky var så det blir också en stor utmaning. Att lära mig att vaken per automatik inte innebär skengalen eller tokig på annat vis, vilket jag tyvärr har erfarenhet av i bagaget sedan tidigare hästäventyr.
 
Så där är jag nu. Mycket sorg och många tårar men ännu inte klar med hästeriet. Så nu provar jag mig fram på Pyret med Sannas hjälp. Vi kommer att ta det lugnt, för Sanna känner sin mamma. Hon vet att jag nog är den fegaste ryttaren norr om Dalälven 🙂 så det blir i små steg vi kommer att jobba oss fram. Men att "slänga" bort allt som finaste Prinsen gett mig, ja det finns inte på min världskarta. Så häst på ett eller annat vis kommer det att bli. Men framtiden får utvisa i vilken form!
 
 
 
 
 
.
 
 
 
 
 
 

Lite från dagens häst 🐴

Vilken tur vi har som har världens bästa Jessika 💕 I helgen är Sanna på äventyr så då får Jessika kliva in och axla lite Pyret 🙂 Så skönt att vara 3 st som hjälps åt med 2 hästar. Helst hade vi ju haft kvar Pridde plutt 💕 men när det nu är som det är så är det ändå skönt med en exraperson som kan det här med häst och som kan kliva in vid behov. Jessika har ingen tanke på att skaffa någon ny häst ( även om jag försökt övertala henne 😊 ) hon tycker att det räcker med att hjälpa oss med våra killar. Och eftersom detta med hästeriet alltid varit en familjesak så har hon ju häst precis när hon vill 👍
 
I dag blev det jogg på lina för båda killarna. Jag jobbade med galoppen på Lucky, dels för att se hur mycket han orkar, men också för jobba med fattningar i båda galopperna för att bygga och stärka men utan någon annan tyngd att jobba med än sin egen vikt. Sen har han ju möjlighet att busa lite ( vilket han alltid gör ) när jag linar. Som de fina killar vi har så existerar inget bus vid ridningen men när vi linar, ja då passar båda killarna på att krumma, sparka och bocka lite. Ogillas av mig ( Åsa ) för jag är så paniskt rädd att någon av dom ska gå omkull när dom fladdrar runt med benen i luften! Men grabbarna grus, ja dom ääääälskar det!
 
Finaste Prinsen i dag 💕
 
 
 
Finaste Pyret & Jessika 💕
 
 
 

Jag vet inte om jag törs

skriva ut i bloggen vad jag egentligen tänker just nu. Ibland  ( ganska ofta tyvärr )så har jag ( och Sanna ) i stället 
fått en käftsmäll delux efter det.
 
Men jag gör ett försök och trotsar allt vad otur heter. Jag väljer att sticka ut hakan för lyckan hos oss just nu är vääääldigt stor ♥ 
 
Om vi börjar med Pyret och hans otroligt dåliga mage så har det tack och lov vänt! Vi provade i vinter också med att försöka att vänja in honom på höselage. Har vid en vinter tidigare provat det med katastrofal följd ( men det är en annan historia ) Men vis av den erfarenheten så tog vi det verkligen lugnt när vi började att blanda in höselaget i hans foderstat. Under 3 veckors tid smög vi sakta in den mängd som ett av målen ( morgonmålet) skulle bestå av i mängd. Så efter 3 veckor hade vi gått över till ett mål av 3 per dygn. Allt gick riktigt bra så länge som vi låg på ca 4-5 kg höselage men när vi efter 3 veckor ökade till morgonmålets rätta mängd ( för att komma upp i den mängd torrsubstans som morgonmålet bestod av i torrhö ) så sket det sig ordentligt!
 
Det fullkomligt sprutade bajs ur pyret. Hans avföring ( av bara ett mål av tre per dygn ) blev en katastrof. När vi tog in honom när vi var där så hade han flera centimeter tjockt lager av bajs fastsmetat från bajshålet och ner efter båda benen, och svansen, ja den var en enda bojskoka av tagel och avföring! Där och då när vi såg denna katastrof beslutade vi för att ta bort all höselage och vi kommer aldrig att utfodra med det ngn fler gång. Efter 2 försök är det bara att inse att finaste Pyrets mage inte klarar av det. Så i samråd med vetten utfodrar vi nu bara med torrhö samt har under en period av 6 dagar satt in Quick fix för att återställa balansen i Pyrets mag och tarm. Till vår lycka ( och tack vara att vi avbröt direkt han blev dålig ) så är han i skrivandets stund "peppar peppar ta i trä" riktigt bra i magen ♥ 
 
Så då går vi över till min fina Lucky. Han har som ni redan vet fått diagnosen astma och alllergi/överkänslighet mot damm av olika slag. Damm som finns i halm/hö/strö osv, dvs damm i allmänhet. Förutom det så har han ju inte optimal syresättning eftersom hans luftrör inte är helt ok, eller rättare sagt för att arybrosket på ena sidan av luftstrupens ingång har förlamats, det hänger ner och blockerar luftpassagen. Brosket finns för att kunna täcka för ingången när hästen sväljer, så att den inte får mat i luftstrupen. Men när det blir förlamat täcker det även en del av öppningen när hästen andas och på Lucky var det ganska mycket tyvärr, så finaste Prinsen har inte bara ett problem som påverkar utan två ♥ Detta går att åtgärda genom att på kirurgisk väg spänna upp brosket och förbättra luftflödet. Konvalescenstiden är två månader och prognosen för god funktion är 50 till 90 procent. Men eftersom finaste Prinsen är lite väl mycket till åren så är det inte något alternativ för oss tyvärr. Men nu ska vi inte hänga läpp för detta utan se vad som hänt sedan vetten var ut och medeciner blev insatt, allt för att hjälpa Prinsen att piggna på sig. 
 
I akutskedet blev det full dos ventipulmin tillsammans med en sk "hostmedicin" 
 
 
Och nu så får både Pyret och Lucky av denna eftersom även Pyret under perioder får lite hosta av torrhöet. Det är ett naturpreparat som består av olika örter som är bra för slemmiga luftrör, därav kallar vi det för deras hostmedicin.
 
Och finaste Prinsen är pepper peppar riktigt bra just nu. Han har jag nu ( i går) satt upp på alla mål med höselage ( super för hans luftrör ) Men vi har tagit verkligen lugnt med övergången från torrhö till höselage så nu får vi se hur han klarar av alla mål. Två mål har gått jättebra så nu får vi se hur hans mage klarar av hela dygnsgivan av selage. Jag har tillsvidare ett småmaskigt hönät i huset med torrhö i så att han har att noppa lite för att balansera upp i hans lilla mage ♥
 
Han är pigg och framåt vid ridning, Naturligtvis inte alls i samma kondition som förut men huvudsaken är att orken och viljan har kommit tillbaka. Nu har vi börjat att lägga in galoppen i våra turer, inga långa jobb men så att vi börjar att känna av hur orken och syresättniingen finns. Och utan att ljuga kan jag upplysa om att det är en kille med mycket!! energi och spring i benen. Absolut inte dum på något vis! Men så lycklig över att få röra på sig och galoppa i skogen ( han har alltid älskat våra galoppjobb i skogen, han har kunnat springa huuuuur länge som helst ♥ )
 
Så här är vi nu, lite mer på banan än förut och vi hoppas verkligen att 2018 vår vara lite "vårt" år i år. En fin vinter och sommar utan allt för mycket strul och så får vi se hur hösten blir när det tyvärr blir en period med torrhö igen. Men det tar vi då! Nu njuter vi av att killarna ( för tillfället ) mår så bra som dom kan. Att dom är pigga och glada och det mesta av deras problematik är i ett hanterbart stadium och inte i någon form av akutsituation.
 
Så vill ni, och har lust, så får ni gärna hjälpa till med att hålla tummar/tassar och hovar för att våra killar ska få en något så när besvärsfri tid framför sig, för det tycker jag verkligen att dom är värda ♥
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ja nu har det hänt saker ......igen!

Förutom 2 lösa skor på Pyret som vi lyckats rädda så har klommerkusen lyckats med det ingen annan lyckas med. Hur han gjort illa sig så här, ja det har vi ingen aning om, men särskilt snyggt är det ju inte tyvärr.
 
 
Ser inte snyggt ut men som tur är så är vår lilla prinsesshäst totalt obrydd för en gång skull 😯 Det blev en undersökning, koll av ev strålröta ( Var det inte ) samt rengöring och sedan beslut om var sjutton Pyret kunde gå med detta sår . Som hösten varit så är ju inte hagarna torra precis! Det visade sig att enda stället som det var ok att vara på med Pyrets sår, ja det var ridbanan.
 
Så nu går killarna på ridbanan 🙂 Torrt och bra för hoven, stor yta att röra sig på för att slippa svullnad och bästa kompien Lucky är naturligtvis med  ❤️ 
 
 
Så just nu har vi okuperat ridbanan för alla som rör sig här. Men i dag så byggde vi en "tillfällig" liten hage längst ner mot skogen. Dit kan dom som vill rida på banan stoppa in killarna innan dom rider. Banan har blivit något mindre men nu går den att använda i alla fall för de som vill utnyttja den. När man är klar på banan är det bara att öppna upp igen och skäppa ut grabbarna grus  ❤️  bajshögarna att rida slalom runt, jadet bjuder killarna på alldeles gratis 😉
 
Så, så här är det nu för oss. Lagomt mycke uppförsbacke, precis som det ska vara 🙂 Men denna gången så känns det konstigt nog helt ok. Det blir som det blir, vi kan som inte göra något åt vad som sker. Killarna mår bra och trots "såret" så är livet helt ok för oss alla 🙂 Dom har spått en vargavinter med mycket kyla, snö och att den ska bli lång. Men jo jag tackar, ge mig den så är allt glömt. Bara vi får en riktig vinter för en gångs skull så är allt annat bara en bagatell på vägen 🙂
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0