Det började året 2004. Vi fick erbjudandet att bli delvis fodervärd åt en 15 år gammalt varmblod.

Vi fick se honom på film för att sedan bestämma oss för hur vi ville göra. Sa vi Ja så skulle han

transporteras till Umeå och stå i ett stall ca 5-10 min ifrån oss. Vi skulle prova och se hur det

gick och trivdes jag inte ihop med honom så skulle han få flytta tillbaka till Dorotea där han stod

innan. Jag kan verkligen säga att han var "grisen i säcken". Jag hade aldrig träffat honom i real

life så jag visste inte vad som väntades utöver den information som vi hade fått av ägaren och det

som vi hade sett på filmen. Det var verkligen en chansning som vi gjorde och idag kan jag säga

att jag aldrig ångrade den, men att den resan vi har gjort aldrig har varit spikrak så som många kan

tro när jag har pratat om oss.  

 

Den 8/8-04 gick Jag och Cicci till stallet för att göra i ordning hans box. Vi fyllde på med mycket

spån och pysslade lite innan resten av familjen kom. Det kändes som en evighet innan ekipaget 

rullande in på gårdsplanen och ut ur transporten backade en brun herre ut. När han väl var ute var

det med högt huvud, nyfikna ögon och spetsade öron som han tittade sig omkring. Det var då han

klev in i mitt liv, Hold It!

 

 

Holle som han kallades för till vardagen kom in i en tid av mitt liv när jag inte mådde bra psykiskt.

Mobbning, det gick dåligt i skolan och då blev betygen påverkade, jag var trött, grät ofta, jag var rädd

för hästar. Jag orkade verkligen inte med det liv som fanns utanför hemmets 4:a väggar. När jag fick

Holle så hade Mamma och Pappa ett krav för att jag skulle få ha kvar honom: Att jag arbetade upp

betygen i skolan. Så länge jag skötte skolan så fick Holle vara kvar. 

 

Det var då vändningen för mig kom. Jag fick någnting att kämpa för, jag kämpade för en häst som inte

var min egen men som idag var det bästa jag hade. 

 

Under den första tiden var det lugnt. Jag lärde känna Holle och vi trivdes ihop. Vi skogsmullered och

hade det roligt med stallkompisarna. Men ett tag efter att han hade kommit till Umeå började problemen.

Jag vet inte än idag (förutom mina egna spekulationer) varför han började med det han gjorde. Men så fort

vi galopperade kunde han få för sig att göra bakutserier eller dra någon bock. Och alla som har sett Holle

hitta på bus vet att han kan göra ganska ordentliga språng när han vill. Var och varannan dag skrev jag i

hans dagbok att han hittade på bus. När jag berättade om hans påhitt var det med en axelryckning, han

var ju bara glad. Men inombords så växte klumpen i magen. Varje gång som jag gick till stallet, red ut

själv eller med andra så kunde jag inte riktigt slappna av, för tänk om han skulle hitta på något under turen?

Tänk om jag skulle trilla av? Det kan låta som en liten sak, men då var det någonting stort, för jag var ju

rädd för hästar men jag ville inte sluta. Det var tanken att Holle skulle ge mig trygghet, men istället gav

han mig obehag. Så fort någon frågade om det så log jag och rykte på axlarna, han var ju glad, rädd m.m.

Det var ju inte så farligt. Jag teg för att jag hade fått en häst. Han var någonting jag hade valt och jag ville

inte ge upp även fast jag hade klumpen i magen. Jag fortsatte som att ingenting hade hänt. 

 

Holle och Apache (ponnyn som min syster hade) blev bästa vänner. Fick dom så var dom alltid tillsammans.

Det var aldrig sura miner mellan dom och de kunde dela på allting. Från början stod de ihop med de fick

efter ett tag stå i separerade hagar då Apache behövde lite speciell omvårdnad för att må bra.

 

 

Under våren blev det alltid i regel en lugnare period då det blev pälsfällning. Det var någonting som Holle

reagerade kraftig på. Han blev lite trött och tappade lite hull och så har han alltid varit.

 

År 2005 började vi att träna på Gottard för en tränare. Och det var några gånger jag fick tugga grus i

galoppen under träningarna. Men det var även där som jag fick hjälpen att utveckla mig själv och honom.

Jag fick hjälpen att lära mig rida honom när han var på det busiga humöret, jag fick hjälpen att bygga

upp honom, jag fick mer självförtroende när jag såg den utveckling som vi gjorde, jag kände mig tryggare

i mig själv när jag såg vad allt arbete som jag la ner på honom gjorde. Jag kunde visst! Jag var inte så

värdelös som jag brukade känna mig. Så allt eftersom tiden gick började Holle att lugna ner sig och

sluta med sina påhitt under galoppen och då blev jag tryggare och tryggare på hans rygg. Och när

jag blev trygg så blev mina känslor för Holle starkare och jag började lita på honom allt mer. Och en

dag kände jag det bara: Vi två hörde ihop och jag var trygg med honom!

 

Vi kämpade i ca ett halvår med träningarna och dem det gav ett riktigt bra resultat. Från att kämpa med

formen i traven till att kunna rida honom i en bra form i galoppen var verkligen en seger. Jag minns fortfarande känslan som jag hade i kroppen när vi rullade varv efter varv i en harmonisk galopp i form.

 

Första sommaren som vi hade ihop red vi mycket barbacka, tog ofta hem hästarna och badade dom. Det blev liteträning och skogsmulleridning. Ja vi njöt av vad sommarlovet innebar för oss och hästarna. Holle fyllde 16 år.

De stod på bete inne vid den 8:a kantiga ladan och vi hade gjort i ordning stora trälådor som stod i ladan där vi förvarade allt förutom sadel och träns. Det var en sommar där vi tränade på att hoppa upp utan sadel och pall och jag kan säga att det var tur att vi hade så tålmodiga hästar som stod ut med våra påhitt. När sommarbetet var över fortsatte livet med träning och skogsmulleridning. Men verkligheten kom ifatt oss. Apache hade varit dålig under en längre period och då fattades beslutet att det var daxs för honom att få vandra vidare till Trapalandas gröna ängar. Så den 22/10-05 somnade Holle's bästa vän in. Holle var hängig och kollade länge

runt efter sin bästa vän så fort man gjorde någonting. Det tog flera veckor innan Holle var sitt vanliga jag igen.

 

År 2006 kom och då vandrade min systers nya ponny Pridde in i våra liv. Samtidigt som det kom

något positivt så tror jag att det här var vårat otursår. Under pälsfällningen gick Holle ner otroligt mycket i

vikt och vi fick jättesvårt att få upp honom. Vi var även på våra första tävlingar med Holle. Vi tävlade i både dressyr och hoppning med Mig och Syrran. Holle tyckte att det var jätteroligt och stod med spetsade öron

brevid ridbanan och tittade på alla ekipage. Han trivdes som fisken i vattnet.  Men på det fick vi ännu en

smäll. Jag hade varit ute och ridit Holle helt själv, vi hade ridit i alla gångarter och den sista biten hem promenerade jag med honom (det gjorde vi ofta när vi red). På eftermiddagen fick vi ett samtal om att Holle

var halt. Det var någon/några veckor före de skulle gå på sommarbete. Så då fick han vila tills han var ren

och första ridturen som vi gjorde efter hältan var att jag skulle skritta honom själv, barbacka efter en väg där människor kör som blådårar till sommarbetet i Ersmark. Jag vet inte än idag vad jag tänkte där. Men sagt och gjort så hoppade jag upp ochvi kom inte ens utanför gårdsplan innan vi höll på att hamna i diket, för vid vägen stod Zorinas saker (de skulle iväg på tävling tror jag) och det var sååå farligt. Men jag höll mig kvar, fick honom förbi sakerna och sedan skrittade vi på i ett raskt tempo till sommarbetet. Och det blev inga fler påhitt efter vägen tack och lov. Under betet i Ersmark fick Holle ofta gå med ett sommartäcke som döljde hur han såg ut i hullet. Det var inget fel på honom och han fick all mat han kunde äta. Men vi vågade inte ha honom täckeslös av rädslan att någon skulle ringa och anmäla oss för vanvård.  Den här sommaren var även första gången som vi drog upp hästarna till fjälls på bete i sjöland. Resan tog lång tid mamma var helt slut innan vi hade kört de 30 mil som vi hade framför oss. Idag kan jag säga att mamma gjorde det otroligt bra som klarade av det då hon knappt hade kört transport och så körde hon en sån lång sträcka helt själv. Första dagen de gick på bete så åt Holle så mycket att han inte hade tid att svälja. Han bara matade in och det trillade ut ur mungiporna. Den sommaren blev det mycket bete och lagomt med motion. De gick lösa hela tiden då betet aldrig tog slut. De fick gå på

sina egna upptäcksfärder och de kom alltid snällt. Det ända hyss de gjorde va att äta ur Göte's och gammel-

mormors grönsaksland och rabatt. Holle fyllde 17 år. På betet uppe i stugan gick Holle upp väldigt mycket i vikt. Efter sommaren fortsatte livet som vanligt med  träning på Gottard, träning på Hippo (Syrran red för tränare och jag red själv), skogsmulleridning och en massa andra skojigheter som tolkning, barbacka, långritter, intervaller, klättring, några tävlingar (Holle's förta tävling var det här året) m.m.

 

År 2007 var vi med på några fler tävlingar. Vi startade våran första (och ända) LC:2, vi var med på en kombi-

tävling där vi vann i RM2 med kom sist i hoppningen (missade ett hindret) och det slutade med en 5:e plats.

Till den sistnämnda tävlingen åkte jag till Nurf med Maria, Beppo och Carola då Mamma och Pappa var med

Syrran på en av hennes tävlingar. Holle fyllde 18 år. Den här sommaren gick de på bete vid den 8:a kantiga

ladan. Under den här sommaren fick hästarna någon sorts "mul och klövsjuka" fast på häst. Vi fick göra en

del prover innan vi fick godkännande av veterinären att ta hästarna till stugan på bete då vi fick någon typ av karens. När vi var i stugan red vi i stort sett bara med grimma och grimmskaft för att inte påverka blåsorna

som de hade fått i munnen. Vi hade även fått med en sorts medicin som vi gav dom mot det här. Det här året

ville Holle bada i dammen som fanns (han ville inte året innan pga. att han frös då han hade dåligt hull) och

han var som en flodhäst. Han lekte perkulator och slog en massa med frambenen och skvätte vatten med

huvudet. Under hösten blev det fler träningar på Gottard och på Hippo. Resten av tiden bestod av intervaller,

klättring, jogg, skrittturer, tolkning, barbackaturer m.m.

 

 

År 2008 flyttade vi i Maj till Håkmark. Inte så lång tid efter att vi hade flyttat till Håkmark fick de gå på sommarbete. Holle gick ihop med Woezer och de trivdes ihop. Woezer var den första häst som man verkligen kunde se att han trivdes ihop med efter Apaches död. Pridde tyckte han om, men  de var som ett gift par. De ville inte vara så nära varandra men de kunde inte vara utan varandra. Men så var det inte med Woezer. Holle fyllde 19 år. När de började gå på betet så hade Holle inte tappat all sin vinterpäls och än en gång så var han smal efter den lilla pälsfällning som hade blivit. Men pälsen åkte ganska fort och så gick han upp runt 20-25 kg den sommaren. Jag köpte även en rockard och sele till Holle, så vi började köra ibland istället för att rida. Han blev riktigt fin i kroppen. Tyvärr så fick vi separera på Holle och Woezer under hösten då Woezer åt upp Holle's täcken. Det blev fortsatt träning på Hippo för oss. Under detta år så blev det ingen tävling för mig och Holle. Det blev även fortsatt med alla olika sorters ridturer och övningar för oss. I samband med att vi flyttade ut till Håkmark slutade jag att rida för tränare.

 

 

År 2009 stod Holle i en egen hage. Holle slutade även att äta en dag (någon gång innan sommaren) och

då åkte vi till veterinären och fick då veta att Holle hade foderfickor. Det var här våran resa att besöka veterinären

var 3:e månad började. Holle varierade i vikt.Detta år gick Holle på sommarbete med Woezer, Holle fick ett fint hull under sommaren, vi red en del på banan i stallet och på Hippo. Holle fyllde 20 år. Vi fick även vara med på en av Syrrans träningar för Anna Spencer. Det var en markarbeteteslektion och Holle tyckte att det var jätteroligt. Det var med spetsade öron som han traskade efter de små hästarna och vi avslutade med att hoppa två hinder på 70 cm. Holle var superduktig! Vi red mycket intervaller, lite klättring, långa ridturer, skrittade ut, red barbacka, tolkade m.m. 

 

 

År 2010 blev det ridning på Hippo, varierad ridning för övrigt, vi besökte ATG var 3:e månad och Holle

varierade i vikt. Mindy var med oss ett tag (Mickas hund), vi var på några tävlingar som ex. Håkmark Open, Holle kunde stå nakefis en dag i April då det var soligt och varmt. Vi märkte även att hästarna i stallet tyckte om apelsen, vi fick apelsiner av Maggan och vi valde att äta dem innan vi skulle rida ut och det slutade med att vi alla körde stilen en klyfta till mig och en klyfta till hästen. Det uppskattades väldigt mycket av hästarna :) Detta år så stod  hästarna först på bete i Håkmark och då fick Holle stå med Olivian och efter ett tag åkte Holle och Pridde på bete i Småbränna hos Helena och hennes döttrar. Så när de stod i Småbränna fick Jag och Syrran det lugnt i några veckor. Jag och Anna hann också vara med om ett äventyr när vi var ute och red, vi mötte en häst utan ryttare som vi inte lyckades att få tag i, så då kollade vi först upp hur det hade gått med ryttaren

innan vi vände och red i fatt hästen och fångade den och sedan lämnade tillbaka den till ryttaren som kom

gående. Holle fyllde 21 år. Den 30/8 blev jag ägare av Holle. Under ett tolkningstillfälle detta år så skrittar Jag och Cicci jämsides med Syrran och Marre tolkande bakom oss, och efter ett tag börjar Pridde att gå så segt och Cicci driver då på honom, och av någon anledning tittar jag bakåt och ser då att Marre (som tolkade bakom Pridde) har åkt av väggen och ploggar då på sidan av. Så det var därför det gick så trögt för Pridde, han fick ju kämpa som bara den. Det blev mycket skratt kan jag lova. 

 

 

År 2011 fortsatte vi att dra in på Hippo och rida, mamma följde med och red några gånger hon också. För

övrigt blev det en varierande ridning. Vi fortsatte med ATG besöken var 3:e månad och Holle varierade i vikt. Vi skrittade efter en snöslunga för första gången och det tyckte Holle var jätteintressant. Det blev många fridfulla ridturer i strålande sol för bara mig och Holle. Jag köpte en helrosa outfit till Holle. På ett ATG besök så kunde veterinären plocka ur en av Holle's tänder för hand. Holle stod nakenfis en dag i April detta år också. Jag och Mamma löshoppade honom även för första gången och det tyckte han var JÄTTEroligt, det blev mycket bus. Hästarna var på sommarbete i Håkmark och i Småbränna och detta år stod Holle och Pridde tillsammans. Holle fyllde 22 år. Holle fick också vara en Hippohäst för en helg, och det verkade han tycka vara intressant. Vi klädde ut hästarna på julaftonsmorgonen och red i byn.

 

 

År 2012 fortsatte vi att rida på Hippo och på ridbanan hemma vid stallet. För övrigt blev det en varierande

ridning. Vi var till ATG var 3:e månad och han hade en varierande vikt. Morfar följde oss en del till stallet

för att pyssla och promenera med hästarna. 

 

Du har en väldigt fin häst. Den kommentaren fick jag efter att jag berättat för en person att jag ägde den

fd. travhästen Hold it.

 

Jag och Cicci red Holle för första gången utan träns och barbacka. Det gick riktigt bra men jag behöver

öva på min fyllekörning. Vi flyttade till Stall Sjöström i Ström (Bortanför Stöcke). Rufus kom in i våra och

hästarnas liv, Pridde tyckte om Ruffe mer än Holle. Holle älskade att stå i gången och titta ut på gårdsplan

och han låg ofta och vilade i hagen under dagarna. Jag provade Priddes stångbett för första gången och

Holle blir som en helt annan häst, han trivdes jättemycket med det bettet så jag får ett av Syrran som en

tidig födelsedagspresent. Vi utforskar många vägar med pigga och glada hästar. I år var det även första

gången som jag fick Holle i höger galopp när han longerades. Holle fick ett eksemtäcke innan betet skulle

börja och det resulterade i att han var böldfri hela sommaren. Holle fick även se grisar och kor för första

gången under de åren som jag har haft honom (jag vet ju inte om han har träffat kor+grisar innan våran tid).

Först stod Holle och Pridde på bete tillsammans i Ström och sedan åkte de ut till Småbränna i några veckor.

Holle fyllde 23 år. Holle började tappa vikt. Holle fick ha ett par örontutor vid ett besök på ATG för första 

gången. Vi byggde vindskydd i hagarna till Holle och Pridde. 

 

I november fick vi åka in till ATG för att väga och kolla munnen då Holle hade tappat för mycket vikt sedan

i sommras. Det visade att han hade gått ner på tok för mycket i vikt och att vi skulle testa ett nytt foder fram

till januari. Så efter besöket fick han ny mat och en lugn period. Det blev mest skritt och lite trav och galopp

med jämna mellanrum för att få ur han den värsta överskottsenergin.

 

Jag, Syrran och Cicci klädde ut hästarna och red in till Stöcke. Holle fick vara Holldolf. Hästarna blev väldigt

fina. Över jul var hela familjen i stugan och över nyår åkte alla förutom Jag och Mamma hem till stan pga. jobb.

Under den tiden tog Syrran hand om Holle åt mig.

 

 

År 2013. När jag kom hem så var Holle frissad och fin. Det blev lite trav och galopparbete med en väldigt pigg häst som lekte kanin mer än en gång med mig på ryggen. Den 8/1 drog Jag och Syrran in Holle på ATG för att slutvägas och det resulterade i att Jag var tvungen att ta det svåraste beslutet någonsin, att låta min vackraste och finaste vän få gå vidare till Trapalandas gröna ängar. I en vecka fick jag rå om honom, och under den tiden blev det lugna turer och Holle fick leka fotomodell. Jag köpte även en massa hallongodis som han verkligen älskade, han trodde nog att jag var sjuk som gav honom så mycket. 

 

 

Den 16/1-2013 somnade min bästa vän in. Jag och min syter åkte till stallet tidigare på dagen. Vi gjorde i 

ordning all markservice innan vi hämtade in killarna för pyssel innan vi tog en barbackatur i skogen. Vi skrittade

på långa tyglar och jag hoppades at det aldrig skulle ta slut. När vi kom tillbaka till stallet gjorde jag honom i ordning för sin sista resa med mig och lastade honom på transporten. Han stod snällt under resan och gick

snällt in på ATG. Ragnhild frågade hur jag ville göra och jag berättade att jag ville vara med, jag kunde verkligen

inte lämna honom där helt själv. Ragnhild accepterade mitt beslut men berättade samtidigt att hon tyckte att  

det inte skulle vara det sista man mindes av sin häst. Alla fick säga hej då och pussa honom innan Jag och Holle följde med Ragnhild in i undersökningsrummet. Där fick Holle lugnande och en venkanyl. Hovslagaren tog  av honom skorna. Efter det fick vi gå till sövningsspiltan, och även där följde han snällt med mig in fast det var trångt och instängt. Jag fick flytta mig åt sidan medans han fick sömnmedlet. När sömnmedlet var i kroppen gick allting fort, han trillade ihop och sedan fanns han inget mer. Ragnhild kollade att Holle hade somnat innan jag fick komma fram och säga ännu ett Hej då till min vän, stryka han över ansiktet och pussa på honom. Jag

fick hans grimma, fick en kram av Ragnhild och gick sedan därifrån. Det var den absolut hemskaste dagen i

mitt liv, men det var det bästa för min vän. Jag är glad att jag var stark nog att följa honom in i det sista. För

jag hade verkligen ångart mig om jag hade lämnat honom där helt själv efter allt som han gjort för mig under

de åren som det var vi två. 

 

Tack min finaste, vackraste och älskade vän för allt! Du gav mig allt och lite till. Du är och kommer alltid

att vara oerhört älskad och saknad!