I år kommer vi inte att kliva upp tidigt för att köra ut till er. I år blir det ingen tidig mockning, att göra i ordning hö, att skrubba ur thermobaren och byta vatten, att pussa mular, rida och ge lite extra gotta. Saknade och älskade <3 

 

 

 

Men jag är glad att jag har tagit upp ridningen igen. Jag saknar inte för tillfället att vara hästägare med all ansvar, men jag saknade att få pyssla och rida. Så i höstas blev jag en ridskoleryttare igen. Det är roligt samtidigt som man saknar den frihet som man hade med egen häst. Att kunna skritta ut i det fina vädret, att galoppera på långa tyglar ute i skogen och så mycket mer 😊

 

Jag har hitills ridit två hästar på Umeå RF. Signe som är en söt liten gokart och Glenn, som är hela 180 cm hög. Men jag är en storhästtjej ut i fingerspetsarna. Båda är trevliga men lilla Glenn tog ett lite större kliv in i mitt hjärta 💖

 

Förutom att jag är ridskoleryttare igen så är jag sedan sommaren "arbetslös". Jag har sedan augusti blivit timvikarie i Umeå kommun. Jag är inom måltidservice och Socialpsykiatrin för tillfället. Jag trivs med att gå mellan olika arbetsplatser och att få utvecklas på olika plan. Så just nu är jag i ett stadie i livet där jag känner mig nöjd. Sedan får bara tiden utvisa om det blir någon förändring framöver. 

 

 

 

 

Och jag är tillbaka på ruta 1, nämligen Hippo. Har till och ifrån ridit på klippkortsridningen, 3-4 ggr före sommaren och 1 eller 2 ggr efter sommaren ( minnet ni vet ) Hade sedan turen att få en plats på onsdagar med Sara som instruktör så nu "åker" jag runt så där lite lagomt. Så nöjd bra av att få sitta på en rygg igen, pussa lite mule, borsta, mysa och bara andas in hästdoften igen och känna lugnet som flödar runt i kroppen. Ett lugn som bara häst & stall kan ge ♥

 

Det var tungt att komma tillbaka till Hippo för det var så oerhört mycket Lucky för mig där. Satt så många underbara minnen i väggarna så nog rullade tårarana många gånger. Men samtidigt vill jag inte vara utan häst så då blev valet ändå enkelt. Det var bara att grina en skvätt, bita i hop och komma igen och för varje gång gick det lite bättre. Kan inte säga att det är enkelt nu, men jag klarar av det ♥ Och det räcker för mig just nu.

 

Men att bara vara i stalet 1 gång i veckan räcker inte, jag behöver och vill ha mer. Har då en sådan tur att jag har världens sötaste lilla tjej att få pyssla med, borsta, mysa och muta med en godis eller två ♥ Det som känns mindre bra är att hennes skada gör att hon tyvärr måste få somna in. Känns som att många känslor rivs upp igen och enklast hade väl varit att sluta att pyssla med henne men det kan jag bara inte. Hon blir så glad när jag kommer, stoppar huvudet mot bröstet ( som Lucky älskade ) och står och sover när jag borstar henne. Om det ger henne så mycket glädje så varför ska jag tänka på mig själv då och göra det enkelt..... för mig? 

 

Min fina vän, som snart måste resa vidare ♥

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så länge har jag varit utan Pyret. Kan än idag komma på mig själv att tänka att det att är någonting jag har glömt, men lika snabbt som tanken blivit tänkt så knyter sig magen och hjärtat när det slår mig att han faktiskt är borta. Jag har inte glömt någonting. Det är inget vi längre. 

 

Att man kan sakna någon så att det gör ont trodde jag inte att jag skulle uppleva igen, speciellt inte efter att jag blev tvungen att låta min andra hälft Holle somna in 2013. Efter honom var jag naiv och trodde att resten skulle bli en barnlek. Ledsen ja, men inte så att det känns som att själen går i tusen bitar.

 

Men det är ingen skillnad på min hjärtehäst Holle och min hjärtehäst Pyret. Jag har haft den otroliga turen att få ha två fina själar i min ägo. Alla år vi fått tillsammans. Alltså, jag saknar tom att behandla den jäkla muggen.

 

Våra ridturer. Träningar. Mysstunder. Markservicen. Mocka hagen med dig som sällskap. Jag saknar allting som gjorde att det blev ett vi <3

 

 

 

Nu har vi snart sålt och rensat bort allt efter våra tre killar. Jag och Jörgen var och hämtade det som vi lagt undan för att ta upp till fjälls och ha kvar där. Stängselstolpar ( vita) som vi köpt på oss under 3 somrar ( ca 4-5 packer varje sommar ) all tråd som vi köpt samt alla lådor och fodertunnor som blir super att samla allt av vikt att ha ute i förrådet så alla skogsmöss håller sig på avstånd.

 

Det känns i hjärtat att åka in på stallplan och veta att ingen av våra killar är kvar. Tomt och konstigt och jag saknar verkligen allt detta med hästlivet med varenda fiber i min kropp. Men var sak har sin tid och nu när vi till veckan tar bort det sista så är hästägar Team Ahlenius över ♥ Hit kom vi och utan att ljuga är jag jävligt stolt över vilken resa vi alla gjort när det gäller detta med hästlivet och all den kunskap som vi samlat på oss ( frivilligt & ofrivilligt ) under alla dessa år. Vi har lärt oss efterhand och vi har aldrig varit rädd för att fråga när vi inte kan. Det finns ingen prestige i kunskap, men att inte fråga upp när den inte räcker till, ja det är bara dumt! För sin väns skull är det viktigt att våga visa att hit men inte längre fixar jag det själv, men från nu behöver jag din hjälp.....

 

 

 

 

 

 

Den handlade om ett äldre par som kämpade på med sina 19 kor och några hästar. Hur dom trots sin höga ålder gjorde allt för att kunna ha kvar korna. Men tillslut så gick det inte längre, så korna blev hämtade med lastbil och bortforslade från gården.

 

När jag såg den gamla kvinnan stå där och titta efter bilen, ja då vet jag precis hur hon kände det! I hennes ögon såg jag samma sorg som jag vet att jag själv hade i mina den morgonen när Lucky åkte iväg. Jag såg också hennes försök till att få en ny vardag att fungera, en vardag utan sina älskade kor som hon haft under så många år. Att bryta en vardag där det första man tänker på morgonen är omsorgen om djuren och så även är det sista som man tänker på, på kvällen. Ja en sån livsstil är inte bara att bryta från en dag till en annan.

 

Hennes man gick bort 6 månader efter att korna klev upp på lastbilen och själv flyttade hon in i en lägenhet för att få det lite enklare i vardagen. Hon bytte från att se kor på ängen en härlig sommardag till att se en lekprak med barn. Jag älskar barn, det gör jag. Men jag vet difinitivt vilken av utsikterna jag skulle ha föredragit, och samma lika tror jag nog gäller för denna kvinna som fick ge upp hela sin livsnerv pga ålder ♥

 

 

 

 

Har börjat att sälja ut alla sakerna. Eftersom vi ligger så himla lågt i pris så får vi iväg det mesta. Känns bättre att de blir använt av någon annan än att bara bli liggandes på hög. Men nog känns det i hjärtat att rensa bort en älskad vän ♥

 

Vissa saker kommer jag att spara. Luckys träns, grimma och barbackapd blir kvar. Alla hagstolpar i plast som vi köpt till sommarhagarna kommer att få bli stöd i hundhagen som vi kommer att sätta upp i sommar runt gammelmormors hus så att alla hundarna kan gå ut och in som dom vill utan att röra sig för långt bort från gården 😊

 

Har ridit min första klippkortslektion på Hippo, med blandade känslor tog jag det beslutet. Ska rida igen nu på söndag, men det känns som om jag sviker Lucky på något vis. Helt galet tänkt, jag vet! Men så känns det i alla fall men jag hoppas att det kommer att kännas bättre med tiden. 

 

Så här är jag nu. Hipporyttare igen, inget dåligt med det. Men oj vad jag saknar våra turer i skogen, att få galoppa fram och känna glädjen och styrkan i finaste Prinsens kropp. Doften en solvarm dag eller en regndoften som uppstår när varm hästkropp kyls ner lite av det kallare regnet som är nu på vårkanten. 

 

Men jag saknar inte oron som alltid har funnits när det blir lerigt i hagen på våren och oron för tappskor på Pyret  kommit som ett brev på posten. Jag saknar inte ångesten som funnits när Pyret varit frisk "för länge" för då har det alltid kommit någonting, bara för att ! Jag saknar inte när muggen exploderat pga av all blöta och med det lymfangit som följd. Ja det är mycket jag inte saknar, men ännu mer som jag saknar ♥

 

 

 

 

 

 

 

men att röja ut och plocka bort efteråt, ja det tar verkligen på själen. Vi har inte orkat ta tag i alla Pyrets saker. Det blev lite för mycket med först Lucky och sedan 6 veckor senare dags för Pyret. Själen och hjärtat behöver lite tid att smälta och ta in att alla våra killar nu är änglahästar ♥ Det enda vi gör just nu är att åka ut och tända ljus, ork till något mer finns inte ♥

 

Men vi har en diger samling att rensa ut och vi kommer även att sälja i stort sett allt eftersom vi i dagsläget tar en paus i hästägandet. Transporten är såld, sadlarna ska vidare till försäljning och allt annat kommer vi att sälja av eftersom. Det enda jag väljer att ha kvar är Luckys träns, grimma och grimskaft samt barbacka padden. Får jag mig en medryttarhäst i framtiden som är lugn och stabil så kommer jag att rida med den, men allt är så långt borta än så inget är i dagsläget klart på något vis 😊

 

Vi väljer att sälja bort och som Jörgen sa tidigare, köper vi en ny häst sköper vi en ny transport och tillbehör. Isf blir det en boggie som är extra allt för känner jag oss rätt blir det ingen liten och pevlig sak utan en stabil och stor ny vän 😍 men som jag brukar säga: Var sak har sin tid och med alla skador och sjukdomar i bagaget så orkar vi inte själsligt med en ny häst. 

 

Jag har anmält mig till min första klippkortsridning och kommer även att följa med min kollega och vän Carola att sköta om hennes sköthäst som hon tar hand om 1 gång i veckan. Känner mig mogen och längtar verkligen efter att få dra in lite stall och hästdoft i näsan igen ♥

 

 

 

 

 

finaste Prinsen! Saknar honom med varenda cell i min kropp. Saknar när han lägger sitt huvud mot mitt bröst och vill bli kliad. Saknar stunden av lycka i hjärtat när han ser mig och kommer i hagen. Saknar hans mjuka gnägg. Saknar att få sotta på hans rygg och bara galoppa fram i skogen. 

 

Gud vad saknad kan göra ont!!