Det är en fundering som en del människor runt omkring mig har haft, när det kommer till mig och Pyret. Det är verkligen svårt att få någon annan individ med egna värderingar och känslor att förstå mina. Jag har grunnat på detta inlägg i flera dagar, och gått igen det om och om igen i mitt huvud för att komma fram till bästa sättet att försöka förklara. Så nu försöker vi.

 

De sista 4:a åren som jag hade med Holle innebar en tripp till veterinären var 3:e månad för att kontrollera munnen. Holle hade dåliga tänder, foderfickor m.m. men så länge vi höll foderfickorna, hakar m.m. i schack och att han var pigg och åt bra så tyckte veterinären att vi inte skulle ta bort honom, för det fanns 10-åringar som såg nästa likadan ut i munnen som honom. Men i 4:a år, var 3:e månad levde jag med skräcken att det skulle bli det sista besöket för oss, och när jag levde med det var det en självklarhet att dra in honom var 3:e månad, så länge han mådde bra av det och inte led! Men det var inte förens han somnade in som jag verkligen kände hur mycket det hade tärt på mig, känslomässigt! Jag levde i 3 månader i stöten med Holle. Och de som säger att det inte borde lämna spår ljuger! När våran resa var över var jag trött och slut, kämslomässigt. All innre stress som jag hade de sista 4:a åren gick rakt in i en vägg. Men än idag kan jag med handen på hjärtat säga att det var värt det och verkligen mena det!

  

När jag köpte en ny häst så skulle det bli en omstart för mig, en vän som jag skulle kunna träna, utvecklas och tävla med (naiv jag vet, alla vet att hästar kan bli skadade någon gång), men då började jag istället med en ny sjuk häst. En häst jag inte hade någon aning om hur han var att behandla, ha ståendes m.m. Det har egentligen inte varit så stora saker som har hänt oss om man tänker efter (lymfangit, mugg, trasiga bakhovar), men det har blivit en massa småsaker som har bytt av varandra till och från ända sedan han klev in i mitt hjärta Mars 2013, och det har tyvärr gjort att jag inte har kunnat slappna av till 100% och jag går ofta med en oroskänsla i magen. Det som har hänt hitills har jag fixat, men det har även lett till mardrömmar, sömnbrist, oro, grubbleri, tårar, pengarbrist, humör som en bergochdalbana, furstration. Men mitt i allt jobbiga har det även skänkt mig glädje och lycka. Jag har vuxit som person sedan jag skaffade honom. Jag har blivit säkrare i mig själv när det kommer till ridning och jag har fått nya kunskaper för att lösa problem med svullna ben, sprutor, boots, bandagering av hovar för att ska ha kunnat gå ut i sjukhage m.m. Och det är kunskap som aldrig kommer att försvinna och de kommer kanske även att kunna användas i framtiden, vem vet.

 

 

Hur mycket jag än har gråtit, svurit och ställt mig frågan: Varför utsätter jag mig för detta? Varför ger jag bara inte upp? så vet jag innerst inne varför jag fortsätter men en till "sjukling" efter snart 5 år med en "skadad" häst.

 

Jag är tjurskallig och jag vill inte ge upp. Jag har lagt mina mål om träning och tävling på is tills vidare. Målet för mig just nu är att se till att Stora gula är fri från sina bekymmer. Jag har aldrig längtat så mycket efter att få skritta ut på mitt hjärta barbacka i skogen. Helt utan krav, njuta av omgivningen och trevlig sällskap (Syrran och Pridde).