Ett stort tack till min familj och vänner!
Det här inlägget är inte för att jaga uppmärksamhet eller att ni ska tycka synd om mig.
Enda sedan jag var ung har jag varit utsatt för mobbning. Jag fick snabbt lära mig att jag inte dög för den jag var. Och med mina läs och skrivsvårigheter gjorde allting svårare då jag blev både kallad dum, trög och korkad för att jag inte förstod. När jag började 7:an kunde jag i stort sett ingenting av det man skulle ha lärt sig fram tills dess. Genom skolåren var jag fortsatt mobbad. Det blev lugnare i gymnasiet och där trivdes jag med de vänner jag fått. Men pressen jag satte på mig själv att fixa allting "perfekt" (ur min synvinkel) så slutade det med ett besök på akuten. Där fick jag konstaterat att jag led av stress/katarrmage. Jag låg i en vecka med en huvudvärk från helvettet. Så fort jag fick ett fysiskt tryck på min hud kändes det som att huvudet skulle explodera. Men efter en vecka så bet jag ihop och drog tillbaka till skolan. Körde på som att ingenting hade hänt. Under gymnasiet började jag även få problem med sömnen. Jag kunde aldrig slappna av, hjärnan gick på högvarv och det gjorde att jag inte fick många timmars sömn under nätterna. Och så vaknade jag många gånger per natt under de få timmar jag sov.
Efter gymnasiet gick mitt liv ut på att jobba det jag kunde, olika pass och många gånger för lite dygnsvila då jag arbetade på olika ställen. Så pågick det i flera år. Utöver det så hade jag hästen och försökte hinna med ett socialt liv. Och det sociala livet blev att jag flög land och rike runt för att hjälpa andra.
Under uppväxten lärde jag mig snabbt att jag blev "uppskattad" om jag hjälpte andra. Så där gav jag upp mig själv. Det låter kanske hemskt men det är det bästa sättet jag kan beskriva det på.
När jag började studera till USKA kunde jag sitta på skolan på dagarna och jobba nätter. Jag räknade ut hur mycket jag fick jobba och slog ut det på månaderna det gällde. För att kunna tjäna så mycket som möjligt. För att jag inte skulle bli en last för andra. Så ibland gick jag från jobb till skola. Det fungerade i drygt 6 månader, sedan gick jag på knäna och tog bort nattjobbet.
Under tiden jag blev äldre lärde jag mig även att lägga på "locket" över mina känslor. Jag kundre trycka undan det jag kände och kunde köra på som ingenting. Men när trycket under locket blev för stort sipprade känslor såsom ilska, frustrartion, upprörd och ledsen ut. Och där blev jag som känslorna. En riktig bitch! Och det fick pysa tills jag kunde trycka tillbaka locket på plats igen. Och därefter körde jag på som vanligt. Jag har tappat räkningen på hur många gånger just den här situationen har hänt och hur många av mina vänner och familjemedlemmar som har råkat stå brevid när stormen brutit ut.
Allt jag har varit med om under hela min uppväxt har jag tryckt undan och aldrig bearbetat. I höstas började en förändring ske. Mitt humör blev sämre. Jag blev mer känslig och så arg. Arg på mig själv för att jag inte var perfekt och att jag inte dög, arg på andra för att de stod ut med mig. Arg på hela min tillvaro. Mitt liv sög och jag hatade det. Jag kan lova er att det är en hemsk känsla att det liv man älskar blir det liv man hatar. Då kom jag till skott att söka hjälp, något jag har velat göra i många år men inte vågat för rädslan att inte bli trodd och att jag måste riva fasaden "perfekt" . Det har varit för skrämande.
Jag bokade en tid hos läkaren i december. Men några dagar innan besöket kraschade jag. Jag drog igen dörren till kontoret på jobbet och bröt ihop. Jag ringde mamma och den mening jag upprepade mest var: Jag orkar inge mer. Efter det pratade jag med chefen och var sedan hemma fram till läkarbesöket. Jag behöver inte säga mer om läkarbesöket än att jag ringde min syster efteråt och bröt ihop. Jag var världens sämsta människa!
Jag blev insatt på medicin och halvtidsjukskriven i två veckor. Mådde piss. Sedan blev det några pass på heltid innan jag fick flunsan. Och sedan akut bronkit och pencillin (mot bakterierna i lungorna). Under denna tid fick jag även träffa en ny läkare och min medicin höjdes + en till halvtidssjuksrivning i två veckor. Jag fick även börja gå i gruppterapi, och den kan jag bara lovorda! Jag fick hjälp att förstå och veta hur jag kan hantera allting som sker i min kropp. Men varje dag är en kamp. Jag måste jobba med att sänka mitt eget tempo och sluta springa. Att jag inte behöver hjälpa andra för att jag ska ha ett värde som människa. Mitt värde sitter i vem jag är och inte för vad jag presterar, och det är faktiskt det jag har svårast med. Jag har lärt mig från omgivningen att jag blir dömd efter det jag gör. Och iomed det så har jag ett värde om jag hjälper andra och hjälper jag inte andra så har jag inget värde som människa. Helt sinnes, jag vet!
Efter sista sjukskrivningen gick jag upp på heltid igen. Men jag valde att gå ner till 75% för att orka arbeta. Jag orkar inte psykiskt med en heltid i dagsläget. Efter flunsan vid årsskiftet har jag hunnit med flera feberdagar och en till flunsa. Min kropp drar till sig allting som en magnet känns det som. Min ångest ska inte få styra över mitt liv! Varje dag jobbar jag framåt. Att hitta tillbaka till mig själv!
Och nu kommer jag till det som inläggets rubrik lyder. Jag hade aldrig klarat mig igenom dessa månader, ja år, om jag inte hade haft den familj och de vänner som jag har. Ni har alltid funnits vid min sida för att stötta, peppa och hjälpt mig upp när jag har fallit. Ni har stått stadigt bredvid när stormen i mig har brytit ut och ni har stått lika stadigt kvar efteråt. Jag hoppas ni förstår hur otroligt tacksam jag är och hur mycket jag älskar er! Alla ni där ute som är min familj och vänner: Jag finns här för er, fast ni kanske inte tror det just nu. Jag har dragit mig tillbaka för att läka och hitta mig själv. Det är inte det att jag inte vill vara med er, men orken till allting finns inte just nu. En massa kärlek till er <3 Tack för att ni finns här för mig.
Mamma och Pappa
Jag hoppas att ni förstår hur mycket jag älskar er. Utan er så hade jag inte stått här idag. Ni har alltid funnits där för mig när livet har varit som svårast. Jag är världens lyckligaste dotter som har er som föräldrar. Ni är otroligt älskade och mina förebilder. Tack för att ni finns och älskar mig, även när jag har mina hemskare stunder. Ni är bäst <3
Varför skriver jag det här. Egentligen så vet jag inte. Men jag hoppas att jag kan ge någon modet att söka hjälp. För du behöver inte leva och känna så som du gör. Vänd dig till någon du litar på om du känner att du behöver stöd och hjälp. Man kommer tyvärr alltid att träffa på rötägg i livet, men låt inte det stå i vägen för din egen lycka. Vägen till ditt mål kan vara lång och guppig, jag tror på dig och att du sakta men säkert kan arbeta dig mot det liv du vill leva! Du är inte ensam!
Kommentarer
