Heltidsjukskriven till 30/8 och sedan 50% till 27/9. Därefter får vi se vad som händer. Jag bytte vårdcentral tidigare i sommar och går nu hos Capio. Jag var på mitt första läkarbesök hos dom den 15/8. Fick göra tester för ångest, depression och även för utmatningssyndrom. Och jag uppfyllde kritierirna för alla tre, och jag har även sömnstörningar.

 

Mina tre semesterveckor gick åt till att vara sjuk, hitta på lite roligt och sova. När det var som värst sov jag, var vaken någon timme eller två, sov flera timmar, var vaken någon timme eller två och så rullade det på. Jag mådde illa av trötthet, grät ofta när jag vaknade och orken fanns inte. Och det var i sambande med det jag bytte vårdcentral och bokade tid hos Capio. Jag grät hela besöket. Över hur värdelös jag kände mig, över hur trött jag var. Jag har succesivt jobbat mig framåt i våras, men allt närmare sommaren kom kände jag hur jag började tappa greppet om mig själv. Bästa beskrivningen som jag gav läkaren var att det kändes som att jag drunknade i mig själv, att jag succesivt försvan och förlorade mig själv, mitt jag. Läkaren jag träffade förstod, bollade tankar och ideer med mig. Det jag sa lyssnade hon på och tog till sig. Och det var en stor lättnad för mig. När jag klev ut därifrån kände jag mig inte som en dålig människa eller lögnare. 

 

 

Och i torsdags åkte vi upp till fjälls. Paradiset där man bara kan vara och andas. I helgen har jag fått svart på vitt att jag är helt slut. Jag har sovit hela nätter utan att vakna, och ändå har jag sovit några timmar på dagarna för att orka. Detta blandat med en trötthet ända in i benmärgen och en huvudvärk som kryper fram för att man är för trött. Jag har fått äta ipren och blunda tills den har börjat verka för att det gjort så ont i huvudet och bakom ögonen. Det är en sån här gång jag förstår att jag är lyckligt lottad som har ett andningshål som jag kan fara till. Där jag kan släppa alla måsten och bara vara.