Ett stort tack till min familj och vänner!
Det här inlägget är inte för att jaga uppmärksamhet eller att ni ska tycka synd om mig.
Enda sedan jag var ung har jag varit utsatt för mobbning. Jag fick snabbt lära mig att jag inte dög för den jag var. Och med mina läs och skrivsvårigheter gjorde allting svårare då jag blev både kallad dum, trög och korkad för att jag inte förstod. När jag började 7:an kunde jag i stort sett ingenting av det man skulle ha lärt sig fram tills dess. Genom skolåren var jag fortsatt mobbad. Det blev lugnare i gymnasiet och där trivdes jag med de vänner jag fått. Men pressen jag satte på mig själv att fixa allting "perfekt" (ur min synvinkel) så slutade det med ett besök på akuten. Där fick jag konstaterat att jag led av stress/katarrmage. Jag låg i en vecka med en huvudvärk från helvettet. Så fort jag fick ett fysiskt tryck på min hud kändes det som att huvudet skulle explodera. Men efter en vecka så bet jag ihop och drog tillbaka till skolan. Körde på som att ingenting hade hänt. Under gymnasiet började jag även få problem med sömnen. Jag kunde aldrig slappna av, hjärnan gick på högvarv och det gjorde att jag inte fick många timmars sömn under nätterna. Och så vaknade jag många gånger per natt under de få timmar jag sov.
Efter gymnasiet gick mitt liv ut på att jobba det jag kunde, olika pass och många gånger för lite dygnsvila då jag arbetade på olika ställen. Så pågick det i flera år. Utöver det så hade jag hästen och försökte hinna med ett socialt liv. Och det sociala livet blev att jag flög land och rike runt för att hjälpa andra.
Under uppväxten lärde jag mig snabbt att jag blev "uppskattad" om jag hjälpte andra. Så där gav jag upp mig själv. Det låter kanske hemskt men det är det bästa sättet jag kan beskriva det på.
När jag började studera till USKA kunde jag sitta på skolan på dagarna och jobba nätter. Jag räknade ut hur mycket jag fick jobba och slog ut det på månaderna det gällde. För att kunna tjäna så mycket som möjligt. För att jag inte skulle bli en last för andra. Så ibland gick jag från jobb till skola. Det fungerade i drygt 6 månader, sedan gick jag på knäna och tog bort nattjobbet.
Under tiden jag blev äldre lärde jag mig även att lägga på "locket" över mina känslor. Jag kundre trycka undan det jag kände och kunde köra på som ingenting. Men när trycket under locket blev för stort sipprade känslor såsom ilska, frustrartion, upprörd och ledsen ut. Och där blev jag som känslorna. En riktig bitch! Och det fick pysa tills jag kunde trycka tillbaka locket på plats igen. Och därefter körde jag på som vanligt. Jag har tappat räkningen på hur många gånger just den här situationen har hänt och hur många av mina vänner och familjemedlemmar som har råkat stå brevid när stormen brutit ut.
Allt jag har varit med om under hela min uppväxt har jag tryckt undan och aldrig bearbetat. I höstas började en förändring ske. Mitt humör blev sämre. Jag blev mer känslig och så arg. Arg på mig själv för att jag inte var perfekt och att jag inte dög, arg på andra för att de stod ut med mig. Arg på hela min tillvaro. Mitt liv sög och jag hatade det. Jag kan lova er att det är en hemsk känsla att det liv man älskar blir det liv man hatar. Då kom jag till skott att söka hjälp, något jag har velat göra i många år men inte vågat för rädslan att inte bli trodd och att jag måste riva fasaden "perfekt" . Det har varit för skrämande.
Jag bokade en tid hos läkaren i december. Men några dagar innan besöket kraschade jag. Jag drog igen dörren till kontoret på jobbet och bröt ihop. Jag ringde mamma och den mening jag upprepade mest var: Jag orkar inge mer. Efter det pratade jag med chefen och var sedan hemma fram till läkarbesöket. Jag behöver inte säga mer om läkarbesöket än att jag ringde min syster efteråt och bröt ihop. Jag var världens sämsta människa!
Jag blev insatt på medicin och halvtidsjukskriven i två veckor. Mådde piss. Sedan blev det några pass på heltid innan jag fick flunsan. Och sedan akut bronkit och pencillin (mot bakterierna i lungorna). Under denna tid fick jag även träffa en ny läkare och min medicin höjdes + en till halvtidssjuksrivning i två veckor. Jag fick även börja gå i gruppterapi, och den kan jag bara lovorda! Jag fick hjälp att förstå och veta hur jag kan hantera allting som sker i min kropp. Men varje dag är en kamp. Jag måste jobba med att sänka mitt eget tempo och sluta springa. Att jag inte behöver hjälpa andra för att jag ska ha ett värde som människa. Mitt värde sitter i vem jag är och inte för vad jag presterar, och det är faktiskt det jag har svårast med. Jag har lärt mig från omgivningen att jag blir dömd efter det jag gör. Och iomed det så har jag ett värde om jag hjälper andra och hjälper jag inte andra så har jag inget värde som människa. Helt sinnes, jag vet!
Efter sista sjukskrivningen gick jag upp på heltid igen. Men jag valde att gå ner till 75% för att orka arbeta. Jag orkar inte psykiskt med en heltid i dagsläget. Efter flunsan vid årsskiftet har jag hunnit med flera feberdagar och en till flunsa. Min kropp drar till sig allting som en magnet känns det som. Min ångest ska inte få styra över mitt liv! Varje dag jobbar jag framåt. Att hitta tillbaka till mig själv!
Och nu kommer jag till det som inläggets rubrik lyder. Jag hade aldrig klarat mig igenom dessa månader, ja år, om jag inte hade haft den familj och de vänner som jag har. Ni har alltid funnits vid min sida för att stötta, peppa och hjälpt mig upp när jag har fallit. Ni har stått stadigt bredvid när stormen i mig har brytit ut och ni har stått lika stadigt kvar efteråt. Jag hoppas ni förstår hur otroligt tacksam jag är och hur mycket jag älskar er! Alla ni där ute som är min familj och vänner: Jag finns här för er, fast ni kanske inte tror det just nu. Jag har dragit mig tillbaka för att läka och hitta mig själv. Det är inte det att jag inte vill vara med er, men orken till allting finns inte just nu. En massa kärlek till er <3 Tack för att ni finns här för mig.
Mamma och Pappa
Jag hoppas att ni förstår hur mycket jag älskar er. Utan er så hade jag inte stått här idag. Ni har alltid funnits där för mig när livet har varit som svårast. Jag är världens lyckligaste dotter som har er som föräldrar. Ni är otroligt älskade och mina förebilder. Tack för att ni finns och älskar mig, även när jag har mina hemskare stunder. Ni är bäst <3
Varför skriver jag det här. Egentligen så vet jag inte. Men jag hoppas att jag kan ge någon modet att söka hjälp. För du behöver inte leva och känna så som du gör. Vänd dig till någon du litar på om du känner att du behöver stöd och hjälp. Man kommer tyvärr alltid att träffa på rötägg i livet, men låt inte det stå i vägen för din egen lycka. Vägen till ditt mål kan vara lång och guppig, jag tror på dig och att du sakta men säkert kan arbeta dig mot det liv du vill leva! Du är inte ensam!
Vi vann högsta vinsten!!
I dag var det vår tur att dra vinstlotten. Ofta upplever jag att vi får en nitlott efter en nitlott, alltid nära men ändå ingen vinst. Men i dag, i dag så drog vi högvinsten utan dess like!
Att en människa ( läs: jag! ) kan ha så mycket tårar hade jag ingen aning om, och nu pratar vi ändå glädjetårar. Jag trodde aldrig att det skulle sluta att rinna, men till slut avtog dom ändå och världens härligaste lugn infann sig i magen. Äntligen är det vår tur!!
När Jessika hörde av sig om Pridde och hans öga, ja då han jag tänka när jag hörde gråten i andra änden på telefonen, att nu.....nu är det fan kört! Men sen efter många om och men så kom då beskedet vi alla väntat på i 83! dagar......Köttbullen aka Pridde plutt är nu äntligen friskförklarad ♥ Vilken härlig Påskprsent som Sanna uttryckte det ♥
Lyckan är stor hos Ahlenius och nu hägrar en påskresa till stugan ännu mer! Att få fara dit, byta miljö och veta att allt är okej, ja den känslan är svår att beskriva. Kan nog bara förstås om man själv upplevt denna väntan, vecka ut och vecka in, för att till slut få detta underbara besked, jösses sååååå skönt!!
Jag vill passa på att verkligen lyfta och berömma Evidensia för all hjälp som vi fått! Ingen fråga har varit för liten, dom har kommit när som, som vi har haft behov att ett besök, svarat tålmodigt på alla frågor. Och att få se deras äkta glädje när hornhinnan för första gången var fylld med blodkärl och äntligen började att fastna, ja det var oerhört starkt! Deras lyckotårar flödade lika mycket som våra, deras glädje var lika stor som våran, och det visar i mina ögon på ett äkta engagemang och en oerhört stark empatikänsla! Tack för allt ni gjort, för oss och för Priddeplutt. Tack för er tro och er vilja att inte ge upp, det betyder oerhört mycket för oss ♥
Vår älskade lilla 25:åring som fixade detta som den Kung han är ♥
I dag är det ingen vanlig dag
För i dag är det Priddes födelsedag, hurra hurra hurraaaaaa ♥ Grattis älskade vännen på 25:års dagen ♥
Team Ahlenius med superhjälp
Att vara hästägare är en förmån, en lyx som kostar skjortan men är väl värt pengarna ( Kanske inte om ni frågar min man ☺ ) Det är en förmån som inte alla kan ha, för att förutom att det kostar mycket pengar, nu vill jag inte att ni ska tro eller läsa in att jag anser oss vara superrika på ngt sätt eller "finare" än vad vi är, absolut inte! Men! det kostar mycket pengar! Varje månad, vilket är ett val varje hästägare gör. Förutom det ekonomiska då, så tar det också en enorm tid, varje dag! För en häst kan du inte bara ställa in i garderoben, som en fotboll, skridskor eller skidor. En häst behöver omsorg dygnet runt alla dagar i veckan varje månad år efter år.
Och det är här som vår superhjälp kommer in ☺ Vi har alltid haft en enormt bra uppbackning av våra medryttare. Vissa av dom har varit med länge, blir med tiden mer som en i familjen än som medryttare ♥ Några har kommit och sedan gått, men kontentan av det hela är att när dom varit/är hos oss så ger dom 110 % av sig själva för att hjälpa till och ställa upp för oss och för våra killar, naturligtvis efter var och ens förmåga!
Nu har vi några nya tjejer på väg in i Team Ahlenius, som vi hoppas ska trivas med oss men främst med våra killar ☺
På Pridde har vi ett väl inkört team som består av Elise och hennes mamma Christina. Dom sköter om Pridde 2 dagar i veckan men ställer alltid upp om vi behöver extrahjälp med killarna ♥ Så dom har i perioder nästan delad vårdnad om Pridde med Jessika, ☺
Pyret har inte haft någon medryttare sedan årsskiftet, eftersom han haft sin senskada och en lite längre rehabilitering så valde Sanna att ta all ridning själv för att fort kunna känna om det blev någon förändring mot det sämre. Nu när han är frisk och igång har det klivit in en ny tjej som rider honom 1 gång i veckan ☺ Till helgen kommer en annan tjej att prova honom och om allt känns bra så kommer hon att rida och ta hand om Pyret 1 dag i veckan så då har Sanna 2 dagar med hjälp till vår fina guling ♥
Lucky har finaste Oliwia med mamma Carina en dag i veckan men samma lika där, har dom möjlighet så tar dom fler dagar om behovet uppstår. Är så himla glad över Oliwia, hon har varit med längst på Lucky och jag är så tacksam för hennes och Carinas hjälp för dom är lika mån om Prinsen som jag är ♥ Förutom Oliwia så har 2 nya tjejer tillkommit till Lucky. Den ena rider Lucky en fast dag i veckan och tanken är att hon ( om allt känns bra på söndag ) ska rida Lucky en dag och Pyret en annan dag i veckan, så hon blir så att säga på båda storkillarna ☺ Sedan har en till tjej hittat till Lucky, men pga av oregelbundna arbetstider och inget körkort ( behövs ut till oss i Ström ) så kommer hon och pysslar om Lucky de gånger som hon kan samåka med en annan tjej i stallet ☺
Förutom dessa fasta medryttare så har vi också ett flertal personer som trots att dom inte hinner rida längre ( många olika skäl till varför tiden inte räcker till ) så ställer dom ändå upp när det krisar och det tackar vi så otroligt mycket för. Tänk att vara så omtänksam, att trots att dom inte hinner rida, just nu, ändå ställer upp och tar markservicen så att vi kan få lös ledig tid, ja det är verkligen guld!
Så jag måste bara få säga att jag är så tacksam för alla som rör sig i vårt gäng, alla på olika sätt och med olika förutsättningar. Stort tack från oss och killarna för att ni finns där ♥ Och till er nya så önskar vi er varmt välkommen in i gänget, vi håller tummar och tår att ni ska trivas med oss alla, både två och fyrbenta ☺
Lite nytt från oss.
I dagsläget så ser det ut så här för grabbarna grus :
Lucky: Han tuffar på som vanligt, har haft det lite jobbigt efter poolpartyt men nu äntligen landat igen. Tog sin lilla tid men med mat i boxen efter ridturen så har han sakta men säkert hittat tillbaka till tryggheten i boxen igen, vilket jag tackar för. Har även haft 2 st tjejer som provridit Lucky och den ena ska rida Lucky på Onsdagar, och den andra tjejen är lite flytande pga oregelbunda arbetstider, hon hör av sig om möjlighet finns. Att få ha hjälp 2 dagar i veckan tackar jag för. Dels har jag långa arbetsdagar ( typ 7-17 ) måndag tom Onsdag men har då ist något lättare torsdagar och fredagar men snittar i genomsnitt ca 45 timmar i veckan med barnen och utöver det ligger då möten och utbildningar på kvällstid. Så 2 dagar med ridhjälp är guld värt för kör det då ihop sig någon dag kan jag bara göra markservicen och sätta vila på prinsen så kapar jag mycket tid där.
Pyret: Där har Sanna och han äntligen hittat en bra dressyrsadel som passar båda två, så himla härligt! Så nu när Sanna håller på att räta till sitt sneda bäcken i kombination med en passande sadel ger det förhoppningsvis ridningen en bra knuff framåt ☺ Däremot så har Pyret blivit lite orolig i sin mage sedan vi ökade på hans mängd med hösilage så där kommer vi att backa tillbaka ett steg och gå tillbaka till tidigare givor, dvs morgon och em blir hösilage och natten och nätet blir torrhö, då stabiliseras förhoppningsvis lilla kistan hon Pyret igen. Inte roligt med diarré hos fina killen.
Pridde då: Ja där är lyckan stor och vi vågar äntligen börja att tro att det löser sig med hans hornhinneskada. Men....vi tar inte ut någon seger i förskott, för vi vet sedan tidigare att det inte alltid går som det är tänkt! Men en strimma hopp en liten segerdans har vi vågat oss på ☺ Så nu är det bara att invänta nästa vet besök och så håller vi alla tummar, tår, tassar & hovar på att det besöket blir vårt sista! Denna skaderesa påbörjades den 18:de Januari så nu tycker jag verkligen att vi människor borde få andas ut och att lillvännen kan få slippa sin mask, håller ni inte med!
