Det har inte varit en lätt tid sedan vetten var ute för första gången och undersökte finaste Prinsen. Här kan ni läsa om det   Och tyvärr visade det sig att Prinsen var sjukare än vad vi någonsin kunde tro. Här kan ni läsa om vad som felades min finaste vän ♥

 

Men efter första besöket så fick vi då ut medicin och till vår stora glädje svarade Lucky jättebra på det. Vi förändrade hans vardag, vi bytte ut ströet i huset för att minimera damm och mögelsporer, vi bytte ut torrhöet mot hösilage för att underlätta för luftrören. Och nu blev det verkligen bara att bo ute, enda gången Lucky var i stallet var när vi gjorde i ordning inför och efter en ridtur och planen var att så fort det skulle fungera att göra i ordning ute så var det så vi skulle göra, dvs undvika all inomhusmiljö i det längsta allt för att minimera irriterande luftrör ♥

 

Men så långt kom vi då inte, för hur vi än gjorde så blev Lucky sakta sämre och sämre igen. Det var så små signaler från början, men jag såg dom tidigt och världen kantrade totalt. Det fanns som inte i min värld att det INTE skulle gå bra. Trots hans medicin och trots allt som vi gjorde för att underlätta så gick det bara åt ett håll, åt fel håll!

 

Så kom då besök som jag fasade för ( för någonstans i min klara del av hjärnan så visste jag vad jag skulle få höra ) och som befarat så var Lucky dålig igen. Trots medicin, trots förändring i hans vardag så blev han inte helt bra. Det hade tagit om i hans lungor och nu var han så påverkad att aptiten, eller snarare orkan till aptiten, hade försvunnit. För var dag som gått så hade orken till att äta blivit mindre och mindre. Inte nog med att han syresatte sig dåligt, så åt han mindre och mindre för var dag, för orken till att äta fanns inte när all hans energi gick åt till att bara andas och överleva. 

 

Så där och då. 14.00 Måndag den 19 februari beslutade jag tillsammans med vetten att det var mest humant att låta finatse Prinsen somna in. Inget lätt beslut, tro mig! Men att vara djurägare innebär att fatta såna här beslut, trots att hela själen skriker NEJ NEJ NEJ! 

 

SÅ onsdag den 21 februari 09.00 somnade min finaste Prins in, lugnt och stilla hemma på gården. Tillsammans promenerade vi sida vid sida dom sista stegen. Det var en bra dag att resa på, solen var på väg att bryta fram genom morgondiset och knarret efter våra steg när vi sakta gick där, hör jag än i skrivandets stund om jag sluter mina ögon och lyssnar innom mig ♥ 

 

Att 3 år kan gå så fort! Jag minns, så klart, dagen när vi lastade av finaste Prinsen hemma på stallgården och jag visste att nu är det du & jag. Lyckan då var lika stor som sorgen är i dag.  Men jag skulle inte vilja vara utan en enda av alla dagar som vi fick tillsammans, jag och min finaste Prins ♥  Det var Lucky som gav mig tryggheten på hästryggen. Som gav mig modet att våga galoppa fram i skogen. Som gav mig lycka varenda dag, trots att inte alla turer slutade som jag önskade. Som gav mig erfarenhet och sadelvana. Som gav mig kärlek i överflöd och som alltid hälsade med en blick eller med att gnägga. Som älskade att luta sitt huvud mot mitt bröst och bli kliad bakom öronen. Som älskade att mjuka med sin mule runt mitt ansikte och värma mig med sin varma andedräkt. Ja han som gav mig sin vilkorslösa kärlek som jag så tacksamt tog emot. Min fina vän ♥