En Stor Gul
Bloggen har verkligen hamnat i skym undan ett tag. Men nu är det dags att uppdatera lite om vad som händer.
För lite mer än två veckor sedan fick Pyret på sig skorna bak (ÄNTLIGEN!). Han skrittas för hand eller uppsutten i två veckor. Och nu (V.3) har jag börjat lägga in trav under våra ridturer. Det är en pigg och glad kille som ger allt bara jag ber honom om det. Men samtidigt som han har en del energi som pirrar under huden så sköter han sig SUPER! Han lyssnar, är snäll, inte hispig eller beter sig illa på något sätt.
Jag har en häst med ett superpsyke!
Varje gång som jag är med honom så slår det mig vilken tur jag har haft när det kommer till denna häst. Jag har gett honom sprutor, behandlat en hemsk mugg med ett starkare schampo (Trizchlor), jag har kämpat med trasig hovar och alla möjliga sätt så som bandage, silvertejp, handdukar och gud vet vad för att få barfotabootsen på plats (Eller ja, det gick kanske inte så bra på slutet). Jag har gett han mer mat än vad han har gjort av med, han är oregelbundet riden och ändå, ÄNDÅ så har han hovarna på jorden, har låtit mig göra allting som krävts för att få bukt på diverse bekymmer, visar kärlek, utvecklat mig som ryttare och gett mig trygghet.
Han är helt enkelt bäst och finast i mina ögon!
Fredag, Lyckans dag!
För 8 månader sedan började våran resa med att få hela hovar på Pyret bak. Det har varit boots, silvertejp och en massa tid för att försöka få ihop en helt fungerande vanlig dag. Ingen av oss kunde ana hur lång tid resan vi började egentligen skulle ta.
Mer framåt årskiftet blev det på tal om att vi kanske skulle kunna få på honom skor bak i Feb 2014. Det blev även mer problem med att ha bootsen på plats bak då han varje gång lyckades förståra hovarna lite grann när han lyckades plocka av sig bootsen och därmed blev det bara sämre och sämre oassform. Och i December tog det stopp. När vi fick åka ut till stallet mellan 1-3 ggr/dag för att sätta tillbaka bootsen fick jag nog. Jag beställde efter ett par boots från Danmark som hovslagaren tipsade om. Men då alla röda dagar m.m. kom så tog det till Januari innan dom äntligen dök upp. Och från 23/12-13 till 9/1-14 blev det några enstaka skritturer, utöver det stod han bara i hagen då det var svårt att få bootsen att sitta kvar vid ridning.
Den 10/1-14 åkte vi ut till stallet för att prova de nya bootsen, och då möttes vi av detta. Jag drabbades av panik och visste inte om jag skulle ringa en veterinär för att jag skulle behöva avliva honom, eller om jag skulle ringa hovslagaren. Ringde hovslagaren och dagen därpå kom han för att ta hand om bakhovarna. Det gick bra men hovslagaren trodde att det skulle ta minst 6 månader till innan vi skulle kunna få på honom bakskor. När han var klar satte vi på de nya bootsen från Danmark och släppte ut honom. Han var go och glad. Det vi dock inte tänkte på var hur öm han skulle bli i fötterna (inte alls konstigt om man tänker på hur skadade dom var). Så jag fick inte av de nya bootsen på 6 dagar då han inte fixade att hålla upp en bakhov och lägga all tyngd på den andra. Efter 6 dagar resulterade det i ordentliga skav. Så, det fanns inga boots, skor eller kvalite på hovarna som gjorde att han kunde gå ut. Och då började våran boxvila på 10 veckor.
I Februari kom hovslagaren för att sko Pyrets framhovar. Han tittade även på bakhovarna och även då sa han minst 6 månader. En stund efter det besöket satte jag in Hoof Aid. Det är ca 7-8 veckor sedan som jag började med det. Ca 5 veckor efter att jag börjat med Hoof aid passade hovslagaren på att titta på bakhovarna när han var förbi i stallet. Vid det besöket fick han ta bort 1,5-2 cm båda bak då det vuxit så pass mycket på dessa veckor. Vid det besöket blev det även prat om att vi kanske skulle kunna sätta på skor vid nästa skoning om det fortsatte så här bra. 2 veckor efter det besöket (igår) blev det skoning igen. Han fixade först framhovarna och verkade sedan bakhovarna. De hade vuxit bra och hårdnat så bakskorna kom på.
Så, det vi trodde skulle bli en 6 månaders lång resa (minst) blev en resa på lite mindre än 3 månader. Och från att jag började med Hoof aid tog det max 8 veckor innan vi var i mål. Det är LYCKA! På 8 veckor hände det som vi har kämpat med sedan i augusti förra året. Det är helt sjukt hur snabbt det gick med att bara byta ett medel. Nu är han ute go och glad.
Vad händer
Bloggen hamnar verkligen i skymundan nu när det inte händer så mycket runt hästarna. Det finns som inte så mycket att skriva förutom det gamla vanliga, haha. Pyret står fortfarande inne, imorgon har han stått inne i 9 veckor. Han tar det fortfarande väldigt bra, men nu märks det på honom att han har börjat lessna lite (och det kan man verkligen förstå!). Han har även blivit lite kinkig i samband med borstningen sedan pälsfällningen började, så nästa år så kommer nog allting förutom huvud och ben rakas så att vi slipper det bekymret. Men för övrigt så är han go och glad och det bästa på dagarna verkar vara promenaden som vi tar på em/kväll, då lyser hela hästen upp!
Vi har även hunnit bo på Hippo en helg med lilla ponnyskrutt. Vi gjorde Vickan och Zarelle sällskap. Det blev ett pass på fredag, lördag och söndag. Vi hade även lyxen att få låna en hage på ridskolan så att Pridde fick stå ute på dagarna! Superbra!
Lite bilder som har legat på mobilen ett tag:
Pyrets hull
7 veckor med boxvila och 18 kg hö/dag och killen ser ut så här i kroppen. Det blir nog att ge honom mer hö när när han börjar ridas då han lätt drar ihop sig :)
Efter flera dagar
Med för hårt underlag så har Pyret äntligen fått komma ut i hagen i några timmar. Han visade upp några snygga travsteg, kickar, slänga med huvudet och luftsprång i sin lilla hage. Min fina Prins <3
För övrigt så rullar livet på. Han står fortfarande i box till den största delen (han har fått vara ute 5 gånger på 5 veckor), såren läker sakta men säkert, han är go och glad och så sköter han sig lika fint fortfarande! Jag har även skrittat honom uppsutten ett varv runt stallet och han skötte sig exemplarsikt!!!!!
Det tar sig, sakta men säkert
Från början såg det ut som lite skavsår, det visade sig sedan att det hade blivit blåsor (det märkte vi då de sprack), det tog ihop sig men visade sig sedan att det bara ha blivit en skorpa på utsidan och det gjorde att det blev varbubbor under skorporna, så det var bara att ta bort skorporna och rengöra och nu (ca 2,5 vecka senare) verkar såren ta ihop sig som de ska. Suck, men det går framåt ;) Pyret sköter sig fortfarande riktigt bra och jag är glad att jag har en så cool och snäll kille.
Tyvärr så blev det inte de bästa bilderna, men såhär såg såren ut idag, och det är MYCKET bättre jämfört med för hur det såg ut för ca två dagar sedan. Så jag är glad att det går åt rätt håll :)
Stora Gula tyckte att vi skulle skynda på med rengöringen, han ville tillbaka till boxen (höet väntade)
Detta MMS fick jag av Syrran förra veckan en av dagarna som hon tog hand om honom.
En stor gul gummiboll
Nu har Pyret stått inne i 10 dagar pga. skavsåren som gör att jag inte kan sätta på honom bootsen. Han är lugnet själv och boxen är väldigt lätt att mocka (förvånad över det sistnämnda!). Vi har även lagt in att han får gå en promenad runt stallet varje gång vi är där så att han i alla fall får röra lite på sig och få frisk luft i lungorna. Och ikväll mina vänner var det en häst som flaxade med huvudet och studsade när han fick möjlighet ;) Jag kunde inte göra någonting annat än att le och skratta, för här kommer jag med en stor gul bebis på 600 kg, som har sått inne i 10 dagar utan motion och han sköter sig så jävla bra vid all hantering, behandling och promenader (det är bara lite bus). Han har en dunderpsyke min kille!!
Rosor är fina, men de har taggar!
"Hur orkar du med att ha en sjuk häst till? Ditt mål är ju att träna och tävla"
Det är en fundering som en del människor runt omkring mig har haft, när det kommer till mig och Pyret. Det är verkligen svårt att få någon annan individ med egna värderingar och känslor att förstå mina. Jag har grunnat på detta inlägg i flera dagar, och gått igen det om och om igen i mitt huvud för att komma fram till bästa sättet att försöka förklara. Så nu försöker vi.
De sista 4:a åren som jag hade med Holle innebar en tripp till veterinären var 3:e månad för att kontrollera munnen. Holle hade dåliga tänder, foderfickor m.m. men så länge vi höll foderfickorna, hakar m.m. i schack och att han var pigg och åt bra så tyckte veterinären att vi inte skulle ta bort honom, för det fanns 10-åringar som såg nästa likadan ut i munnen som honom. Men i 4:a år, var 3:e månad levde jag med skräcken att det skulle bli det sista besöket för oss, och när jag levde med det var det en självklarhet att dra in honom var 3:e månad, så länge han mådde bra av det och inte led! Men det var inte förens han somnade in som jag verkligen kände hur mycket det hade tärt på mig, känslomässigt! Jag levde i 3 månader i stöten med Holle. Och de som säger att det inte borde lämna spår ljuger! När våran resa var över var jag trött och slut, kämslomässigt. All innre stress som jag hade de sista 4:a åren gick rakt in i en vägg. Men än idag kan jag med handen på hjärtat säga att det var värt det och verkligen mena det!
När jag köpte en ny häst så skulle det bli en omstart för mig, en vän som jag skulle kunna träna, utvecklas och tävla med (naiv jag vet, alla vet att hästar kan bli skadade någon gång), men då började jag istället med en ny sjuk häst. En häst jag inte hade någon aning om hur han var att behandla, ha ståendes m.m. Det har egentligen inte varit så stora saker som har hänt oss om man tänker efter (lymfangit, mugg, trasiga bakhovar), men det har blivit en massa småsaker som har bytt av varandra till och från ända sedan han klev in i mitt hjärta Mars 2013, och det har tyvärr gjort att jag inte har kunnat slappna av till 100% och jag går ofta med en oroskänsla i magen. Det som har hänt hitills har jag fixat, men det har även lett till mardrömmar, sömnbrist, oro, grubbleri, tårar, pengarbrist, humör som en bergochdalbana, furstration. Men mitt i allt jobbiga har det även skänkt mig glädje och lycka. Jag har vuxit som person sedan jag skaffade honom. Jag har blivit säkrare i mig själv när det kommer till ridning och jag har fått nya kunskaper för att lösa problem med svullna ben, sprutor, boots, bandagering av hovar för att ska ha kunnat gå ut i sjukhage m.m. Och det är kunskap som aldrig kommer att försvinna och de kommer kanske även att kunna användas i framtiden, vem vet.
Vem hade för ett år sedan trott att jag skulle dra in honom och vara med på en hopplektion med de duktiga ryttarna? Att jag skulle hoppa en oxer på 80 cm och bara skratta när han busade efteråt? Vara med på en hopptävling på hela 60 cm? Det mina vänner är stort!
Hur mycket jag än har gråtit, svurit och ställt mig frågan: Varför utsätter jag mig för detta? Varför ger jag bara inte upp? så vet jag innerst inne varför jag fortsätter men en till "sjukling" efter snart 5 år med en "skadad" häst.
Det är värt det!!!
Jag är tjurskallig och jag vill inte ge upp. Jag har lagt mina mål om träning och tävling på is tills vidare. Målet för mig just nu är att se till att Stora gula är fri från sina bekymmer. Jag har aldrig längtat så mycket efter att få skritta ut på mitt hjärta barbacka i skogen. Helt utan krav, njuta av omgivningen och trevlig sällskap (Syrran och Pridde).
Vägen är inte alltid rak, men jag vet att vi för eller senare kommer fram till målet!
Det går åt rätt håll "Ta i trä"
Nu har det vänt ännu en gång. Han står fortfarande snällt i boxen och det kommer han att få göra tills skavsåren har läkt. Stora Gula är för övrigt pigg å glad, feberfri och såren ser bättre ut. Det ända som är synd är att han sväller lite i höger bak (muggbenet). Men vad kan man egentligen förvänta sig då han står i en box dygnet runt??
Så nu hoppas vi på att såren läker fort, och därefter ska bandage och sterilkompresser sättas på ballarna innan bootsen åker på igen. Vi har även beställt "specialsockar" från samma hemsida som vi beställde bootsen. De fungerar som skydd och jag hoppas också att de fungerar!!
Mammas inlägg (Resan med Pyrets hovar)
Jag tycker det var bra skrivet och vill därför dokumentera det i våran blogg också!
Tacka för allt stöd och för all omtanke som ni visar oss. Har fått flertalet förfrågningar om vad som hänt och hur det kommer sig att vi har hovproblem och att vi hela tiden tjatar om bootsen hit och bootsen dit ;) För oss som har varit med från dag ett är ju allt glasklart, men för er andra som bara får lösryckta delar hit och dit, ja då blir det inte lätt att få ett sammanhang om vad som vi har upplevt och vad som har hänt under alla dessa månader.
Allt tog sin början i månadsskiftet Juli/Augusti. Då drog han av sig första skon och trasade sönder den hoven (Vä) ben. Då kom första bootsen på :) Men eftersom Pyrets hov är lite långsmal så var det ingen boots som passade optimalt. Det behövdes alltid en mindra storlek för bredden men en storlek större för längden :( Den booots som passade bäst blev denna och tillsammans med gaitern så satt den hyfsat trots att den var för stor på bredden.
I samma veva så begandlar vi Pyret bak men det andra benet för mugg (Den resan är en helt annan) och han fick tillslut ganska mycket vilket resulterade i problemet som har lett fram tills där vi är i dag. För bara några dagar senare så sliter han av sig skon på andra hoven (Hö) ben och det är nu allt startar. Nu är det första veckan i Augusti så med andra ord har nu Pyret varit barfota bak till dagens datum (13/1-14) och han lär fortsätta att vara det i mååånga månader till, kanske för alltid, vi vet ingenting om framtiden.
Hur som så är det nu vårt och Pyrets lilla hovhelvete startar. Pga att han har mugg bak på hö hov så kan han inte ha en gaiter som hjälper till att "hålla" kvar den bootsen på plats (För bred för hoven men behövs för längden) Alla som har hållit på med mugg vet att man ALDRIG får ta bort muggrugorna för då sprids bakterierna och får nytt fäste på det friska skinnet. Och tro mig, det stämmer!! Att sedan Pyret hade två olika bakterier i sin mugg gjorde ju inte saken lättare. Men men, nu lämnar vi stickspåret mugg och återgår till bootsen och dess problem
I och med att bootsen aldrig satt optimalt, trots att Sanna "fyllde" ut hoven med utfyllnadsmaterial för att bygga den bredare så lossnade den lite nu och då. Och det hade väl inte gjort någonting OM inte hovkvalliten på Pyrets hovar hade varit så skör. För varje gång som han tappade bootsen så trasades hoven sönder lite mer och det blev att fylla ut och fylla ut för att få den att sitta. Att sätta på gaitern var inte att tänka på eftersom muggen fortfarande var kvar och det var mycke, tro mig. Byte av sko föll på att längden kontra bredden aldrig stämde så då föll vi på det :(
Nu har det hållit på så här av och till sedan första veckan i Augusti och hoven har blivit sämre och sämre allt eftersom. Och detta bara på grund av att han tappat bootsen lite nu och då kortare stunder, han har aldrig gått barfota utan boots längre än det tagit mellan utsläpp (bootsen på) tills någon under dagen sett det och tagit in honom till boxen för att minimera söndertrasninga av hoven tills bootsen kommit på igen. Att då tro att han kan gå barfota (alla hästar kan ju det) ja det är rent djurplågeri och en utopi när det gäller Pyret iaf!
Nu är vi då framme vid dagens datum. För tre dagar sedan (10/1-14) kommer vi till stallet. Glad i hågen för nu har vi hittat bootsen med stort B. Äntligen kanske vi kan få lugn i själen och en glad Pyret för nu har vi (hoppas vi) hittat bootsen som kommer att sitta. Men vad hittar vi i hagen den dagen då!? Jo en förtvivlad Pyret som lyckats få av sig BÅDA bootsen och trampat sönder sina hovar totalt, bägge hovarna trasiga (Bootsen satt på när han släptes ut på morgonen) Den enda trösten är att den ena hoven ser liiite bättre ut än den andra. Då ta mig fan brast det. Kan det ALDRIG ta slut!!!
Så här är det nu. Vi har dom nya bootsen, en trasig och väldigt ömfotad häst, en förtvivlad dotter som snart tror jag lägger detta med häst på hyllan (förstår jag helt och fullt) och så jag. Vi växlar mellan hopp och förtvivlan på en millisekund. Vi sliter vårt hår och ber ömsomt till Gud och svär eder i nästa andetag. Vill du byta?? Be my guest!!
Så att alla hästar kan gå barfota, ja det håller jag inte riktigt med om. I den bästa av det bästa världar, Ja visst! Men inte i vår och Pyrets värld. Om vi skulle ha släppt ur Pyret barfota ja då hade han inte levt i dag, då hade vi varit tvungen att ta bort honom. Blir han fortfarande så här trasig efter 6 1/2 månad utan skor, utan bootsen efter en stund i hagen, ja då vill jag inte tänka på hur han skulle ha sett ut utan boots alls på hovarna!
Vad gör vi nu då ? När jag skriver denna mening, ja då blir det bara tomt i huvudet. Just nu är orken och energin i botten, vi tar en dag i taget. Tack och lov har vi en SUPER bra hovis som verkligen ställer upp och tar sig tid att hjälpa och förklara för vi förtvivlade människor runt Pyret. Vi sover illa (mardrömmar) eller inte alls. Tårarna sprutar vid dom mest konstiga tillfällen och är vi bitchigare än vanligt, försök att ha överseende. Vi kommer att bli snällare, tro mig, bara vi kan andas, utan att kännas som att vi ska lösas upp i atomer ;)
Så stöd och uppmuntran och snälla ord tar vi gärna emot. Alla förslag till starkare och bättre hovar får ni gärna dela med er så länge det inte går ut på att han ska gå helt barfota, det fungerar nämligen inte. Just nu känns det som om vi springer runt i en labyrint och inte hittar ut, men vi vet att det finns en utgång där även för oss, kanske inte i dag men förhoppningsvis i morgon.
1000 kg lättare
I både hjärtat och över axlarna. I dag möttes jag av en piggare, gladare och mindre ömfotad kille. Det syns fortfarande att han är öm i baktassarna, men det var en stor skillnad jämfört med igår!! Happyface!!
Ömfotad kille med humöret på topp
Vi möttes av en killa som hade lite ömma fötter. Men för övrigt var han go och glad med glimten i ögonen och öronen spetsade. Men självklart så känns det jobbigt för mammahjärtat att se att han har lite ont i baktassarna. Men nu när bootsen är på plats och verkar sitta så hoppas jag på att ömheten går över fort, men man kan verkligen förstå att han känner av hovarna så som de såg ut innan och att det kan ta några dagar innan han är som vanligt igen.
Jag ser ljuset i tunneln
Idag var Johan och tog hand om hovarna på Pyret. Efter Johans behandling såg hovarna mycket bättre ut än innan. Hovarna är fortfarande inte det bästa och han är lite öm, men så länge bootsen sitter så kommer detta att gå åt rätt håll. Det kommer nog att ta ca 6 månader innan vi kan sätta på honom järnskor igen.
Men just nu bryr jag mig inte det minsta om hur lång tid det tar innan vi kan sätta på honom nya skor, för så länge bootsen sitter och att hovarna inte går sönder är jag nöjd!! HAPPYFACE!! HAPPYFACE!! HAPPYFACE!!
Det här är anledningen
Till att Pyret har på sig bootsen bak 24/7 och inte får gå barfota. De här skadorna kom genom att han har gått i en sjukhage under dagen utan boots (han hade lyckats få av sig dom i hagen). Nu kanske andra får ett litet humm om vad jag menar med att han inte kan gå barfota pga. sin hovkvalitet.
Är så ledsen och frustrerad. Johan var snäll och tog sig tiden å titta på bilderna som jag skickade och prata i telefonen med mig ikväll. Han kommer även för att ta hand om hovarna imorgon. TACK!!!!
Det är dessa boots som han har på bakhovarna
Efter några cidrar
Fick jag be Mamma att köra ut mig till stallet. Stora gula hade lyckats med att få av sig ena booten och mammahjärtat ville ut och sätta på den igen :) Och när booten ändå var av så passade jag på att behandla muggen innan den åkte på igen. Haha! Mitt hjärtegull <3
Nu är pengarna dragna
Såg att pengarna för bootsen är dragna idag, så förhoppningsvis så har jag dom kanske redan nästa vecka? Hoppas, Hoppas verkligen att de passar!!
Igår red vi en stund på åkern då det fortfarande går att trava och galoppera där. Och jag kan lova att jag hade en pigg och glad häst. Det blev lite trav och galopparbete i ca 15 min då det har varit lugnt sedan Julklappshoppningen i söndags (Jag gottar mig fortfarande åt hur bra det gick för oss. Haha).
Idag blev det en promenad då stora gula hade lyckats med att få av sig booten på ena bak. Så för första gången sedan bootsen kom in i våra liv var han lite ömfotad när han gick. Men när booten var på plats igen traskade han på som att ingenting hade hänt. Skönt! Det var en go och glad kille som tyckte att han kunde få beta istället för att promenera ;)
Det här mina vänner kallar jag för säker hästhantering
Eller inte! Så här går det när man inte tänker sig för ;-)
Booten är på plats
Nu har booten suttit så att jag har kunnat motionera stora gula i 2 dagar i rad nu.
Igår skrittade Jenni honom barbacka och idag red jag i skritt och trav på banan.
Jag kan lova att det är en mycket pigg och glad häst som motioneras just nu,
öronen framåt och bjuder mer än väl. Det känns skönt att vi verkar ha löst boot
problemet :P Tack Syrran för det smarta iden att använda ännu mer silvertejp
än det vi har gjort ;)
Inatt får killarna sova inne då vattnet har börjat frysa ute i hagen, så imorgon blir
det att ta med våra hemmagjorda termobars till stallet för att se om de fungerar :)
Rosa moln
Igår bandagerade vi in såret på Pyrets bakhov, och därefter lindade vi in själva
hoven med silvertejp (lager på lager) för att se om booten skulle sitta på plats.
Idag när vi kom till stallet och kollade Pyret så gick han super! Han tog lika långa
kliv bak och såg helt oberörd ut (tidigare har han gått knaggligt, inte vilja lägga all
tyngd på hoven när booten har snurrat och tagit på såret). Så vi lyckades med våran
inpackning av hoven!!!! Jippie!!!!!
Det firade vi självklart med en ridtur. Det var en glad häst när jag sadlade och ledde
ut honom och det var med spetsade öron och pirr i kroppen han stod på gårdsplan när
jag hoppade upp. De första 5 minutrarna var han spänd och tittade upp i stjärnorna,
men sedan kom en ordentlig suck och sedan var han helt avslappnad. Han bjöd fint
och jag tror att han tyckte det var lika roligt som jag!! :D Vi skrittade fram ute och
red sedan en stund på banan. Vi övade lite tempoväxlingar, halter och så fick han trava
några långsidor. Och förutom att han skötte sig super!! så var min sits helt annorlunda.
Jag satt mycket mer stadig och mina underskänklar var stilla, de petade aldrig i hans
sidor förutom de gånger jag valde att använda hälarna. UNDERBART!!
Nej, nu ikväll har jag gått på rosa moln och jag behövde verkligen få sitta upp på stora
gula. Min finaste kille <3
Jag fick rosa silvertejp av Ida. Så fint!
Finaste Pyret innan behandling av mugg och såret
Det tar sig
Såret blir bättre för varje dag som går, och Pyret har varvat med att vara barfota och
icke barfota i ca 1 veckas tid. Han har fått stå i en liten hage, blivit ompysslad och gått
på promenader. Men det börjar märkas på killen att han har överskottsenergi så nanting.
Idag fick han på sig bootsen bak och fick gå en stund i sin stora hage. Och oj vad han
tyckte att det var roligt!! Där kom all energi fram. Hoppa, sparka och springa. Han fick
göra sig av med lite energi innan jag gjorde en liten hage i hans stora hage så att säga.
Jag vill inte att han ska springa så att bootsen flyger och att såret vid bootskansten ska
gå upp igen nu när det har tagot ihop sig så bra (bootskanten har skavt mot såret tidigare
och därför har han stått barfota). Men idag fick han på sig bootsen för att jag ska se hur
det påverkar såret nu efter allt trixande för att få booten att sitta bra. Så imorgon kommer
domen. Det syntes dock ingenting på såret efter allt ståhej i hagen, och det tycker jag är
bra betyg!!
Han är go och glad men förstå inte vitsen med att ta det lugnt ;)
